Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hur skriver man en låt?
Frågar dyker upp ibland men går aldrig att svara på.
Jag menar…
Hur får man en idé?
Det är väl helt enkelt så att i vissa givna ögonblick så materialiseras ett antal yttre intryck till ett någorlunda eget uttryck.
Ibland är det tungt och tar tid, ibland är det förvillande enkelt.
”Det vet bara jag” bara dök upp och lät sig fångas i flykten.
En liten popsoulpastisch som plötsligt bara hängde framför ögonen på mig.

Den första inspelningen gjordes till ”Totta IV-Duetterna” och sjöngs då av Torsten och Jenny Silver. Eller Jenny Öhlund som hon hette då.
Initialt var Totta väldigt tveksam till att sjunga duett med en ”dansbandssångerska”…
Alla hans tvivel försvann omedelbart när han träffade och hörde henne…

Unknown.jpeg

Under den påföljande turnén var Jenny med på flera gig än någon annan
duettpartner…:))

Hur skulle jag då välja en sångerska till min version?
Vi funderade på många både kända och okända namn men fattade till slut
beslutet att gräva där vi stod…hålla det inom familjen.
Under gospelkörpålägget hade jag träffat en ung och ytterligt begåvad
kvinna som jag föreslog att vi skulle testa med…
Sååå rätt!
EllyEve hämtar hem låten, ger den sin egen omisskännliga prägel och får
t.o.m. mig att låta trovärdig…;))
Detta trots att hon så sällan sjunger på svenska.

FullSizeRender-12.jpg

Liksom bara för att bekräfta hur bra hon är vann hon endast för någon vecka sedan Malmöfestivalens stora tävling ”I AM MUSIC”.
Underbart att veta att åtminstone mina öron och instinkter fortfarande fungerar felfritt…:))

Så blev den då singel den där låten som bara landade i mitt knä.
Givetvis kan man ifrågasätta en singels berättigande idag.
Hur tar man sig igenom ett mediabrus av stormstyrka?
Inte vet jag…
Det finns idag bara en radiokanal i Sverige som kan tänkas spela något som jag
spelat in…P4.
Hamnar du inte på deras spellista så hörs låten inte utanför streamingtjänsterna
där ingen hittar den av en slump.
Om du inte får göra TV såklart.
Men TV får du sällan göra om du inte redan ligger på någon spellista.
Catch 22?
Kanske…men det är bara att hoppas på att de 11 P4-producenterna som sätter
spellistan finner en fortfarande relevant…eller i alla fall en majoritet av dem…:))
Att gnälla är meningslöst. På fredag vet vi…

Hur som helst är jag nöjd.
Väldigt nöjd…
Välkomna till en liten kärlekssång…enkel om än med dubbla bottnar.

Det vet bara jag

Hon öppnar
dina gömmor
och lyser dina spår
Hon väver
dina drömmar
och helar dina sår
Hon är
som källors vatten
en klar septemberdag…
Men vart
hon går om natten,
det vet bara jag.

En sommardoft
om vintern
som
värmer
allt som finns
Han både är
och inte
Som kärleken
du minns…
En dröm
om något annat
En evigt annan dag…
Men var
han alltid stannat,
det vet bara jag.

Så mycket
för så många
men bara en för mig.
Så omöjlig att fånga
men ändå så hemma hos mig…

Hon öppnar
dina gömmor
Han visar
att du finns
och väver
dina drömmar
till kärleken
du minns
Hon målar
ljus i svärtan
Han är en morgondag
Men var
du har ditt hjärta
det vet bara jag…

På alla dessa år i denna bransch vi kallar Branschen har jag

lärt mig förbluffande lite.

En del saker har dock iglat sig fast och då bland annat…

Underskatta aldrig slumpens skördar.

Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle trumfar tyvärr ofta talang.

En kulen sensommarkväll 1994 befann jag mig på restaurang

PA&Co i Stockholm. Relativt nyhemkommen från min sejour

i Köpenhamn och gravt besviken på hur min artistkarriär hade

utvecklat sig…eller kanske snarare avvecklat sig.

På samma krog befann sig min gode vän Totta Näslund.

Han hade också problem om än av en annan art. Han hade talat

en del med Kjell Andersson på EMI om att göra sin första soloplatta

men började känna att tiden rann ifrån honom. Han ville bestämt

att den skulle komma ut innan hans 50-årsdag kommande vår och

dessutom inte låta som något han hade gjort tidigare. Några mer

konkreta idéer hade dock inte materialiserats ännu…

En eller kanske två öl senare var vi överens. Han hade rösten och

skivkontraktet, jag hade låtar och en produktionsidé…

Det var värt en skål men inte fler än att vi redan nästa dag påbörjade

planeringen och arbetet.

Albumet blev till mångas förvåning en stor framgång…men

mer om det senare…

Totta 2

När det så var dags att följa upp succén hade jag skrivit 10-12 sånger

som jag tyckte var en bra fortsättning och utveckling. Under arbetet

med Totta 1 hade vi uppfunnit ett gemensamt alter ego. En person

som innehöll delar av både mig och Torsten. Så pass mycket av båda

att jag kunde skriva honom och Totta agera honom.

Vi ville ge den medelålders mannen ett bättre begagnat ansikte.

Uppvuxen och fostrad i folkhemmet, stött och nött av livet.

Totta II skulle bli mera sammanhängande. En serie kronologiskt berättade

noveller med anekdoter ur alter egots liv.

Det enda lilla kruxet var att Kjell och Torsten denna gång hade fått en

handfull låtar av några av våra mest begåvade låtskrivare som de ville

ha med på plattan. De sångerna fick jag också försöka att arbeta in i

”historien”. Eftersom målet inte var ett tydligt narrativ fungerade det utmärkt.

Vi ville ha en serie små berättelser och känslolägen. Det var vad det blev.

”Mitt liv är nu” var, då som nu, öppningsspåret. En ganska rak beskrivning

av en uppväxt och ett uppvaknande under senare halvan av 1900-talet.

Välj själv decennium…:))

12729241_10154741265079657_5388562384892383140_n-2

 

Mitt liv är nu

 

Jag föddes död

i en blå Duett

på riksväg åttiotvå

när ett tjälskott

skakade bilen

och fick

hjärtat mitt att slå

Så jag blev kallad

Jonny Guppet

Herrens misstag

sa de flesta

Men jag kom för sent

till denna värld

så må det

också gälla nästa

Mitt liv är nu…

Jag och Vera

trodde på kärleken

där ingen kärlek fanns

Hon frälste mig

från min pubertet

efter kyrkans

lördagsdans

Hon höll mig

tätt intill sig

i det råa

morgondiset

och lärde mig

att synden

är en glimt

av paradiset

Mitt liv är nu…

och en del av mig

ska alltid

finnas kvar just här…

Mitt liv är nu

och mina vingar bär…

Här på bygden

är man främling

om man är

från nästa by

Där ingen

vågar höja blicken

får snart alla

samma vy

Men jag ska aldrig

bli som dom

nej jag ska flyga

rakt mot solen

och aldrig

offra mina drömmar

mellan plikt

och predikstolen

Mitt liv är nu,

mitt liv är nu,

Inte då och inte sen

och ingen annanstans

Mitt liv är nu

och min enda chans

Mitt liv är nu…

Kan själv…

Omslag

Det blir inte lättare.

Mediabruset har antagit stormproportioner och har man inte en marknadsföringsbudget av Trumpska dimensioner så blir det alltmer slumpartat vad som lyckas tränga igenom och nå fram. Är man då dessutom en 62-årig man som tråkigt nog bara vill skriva, spela och sjunga text och musik som jag själv gillar så är ens mediapotential mikroskopisk. Knappt ens mätbar om man, som jag, har varit stolt omodern sedan 1979. Modernitet är självbedrägeri. Det moderna följer ett mode och är därmed per automatik ett stycke efter. Därför bestämde jag mig för att jag är hip. Andra må ha avvikande åsikter i frågan men eftersom de bara kan ha just åsikter om det så kan de heller inte vederlägga mina. Upprepar man dessutom sin åsikt tillräckligt ofta och envetet så börjar säkert några att hålla med en. Några kan bli flera och t.o.m. många…Alltså…

Jag är hip. Det är grundförutsättningen. Så hip att jag är hippie.

Här är historien om mitt nya hippa album som släpps 30/9 2016.

 

Någonstans under 90-talet tröttnade jag
på mig själv som artist…
Eftersom en växande del av landet gjort detsamma
beslöt jag mig för att fortsättningsvis satsa på en
karriär som producent o låtskrivare.
Till min och de flestas stora förvåning gick det bra…

T.o.m bitvis lysande och efter tiotalet år hade jag välsignats
med ungefär lika stora framgångar som under det glada
80-talet…helt i skymundan…:))
Redan på CD tiden krävdes det en lupp o ett brinnande
intresse för att kunna läsa vem som skrivit och/eller
producerat sångerna. Med streamingens intåg räckte inte
ens det. Alla förutsatte att det var den som sjöng som också
hade skrivit låten…
Helt ok med mig…mitt ego behövde säkert förminskas…:))
En serie lyckliga omständigheter gjorde sedan att jag hamnade
i Amazonas…Där växer allt…och fort dessutom.
Lusten att spela live var inte undantagen.
Under de år då jag gradvis återvände till Sverige började jag att
spela en del av de sånger jag skrivit till o tillsammans med mina
vänner och upptäckte att alla bottnade även i mig…och kanske
inte minst att jag kunde göra dem till mina egna utan att på något sätt
förringa eller vara respektlös mot de tidigare versionerna.
Kanske kunde jag göra egna inspelningar av dem?
Fröet var sått…
I våras växte lusten till handling.
Nu är resultatet av handlingen snart en fysisk o digital verklighet…

Mitt nya band var också ett frö som växte snabbt.
Under en tidigare produktion hade jag förbluffats av de fantastiska
bröderna Appelqvist…Emil, Josef och Oskar.

När jag nu skulle gå in i studion igen föll det sig naturligt att fråga dem om de ville vara med.
Samtidigt hade jag återigen börjat att spela med min gode vän från RMB David Carlson och tillsammans med honom bildat en akustisk trio tillsammans med en av våra favoritsångerskor, Maria Blom…De kändes självklara.
Under mina turnéer med Rickfors och Ronander/Rogefeldt förtrollades jag av den
makalösa kören som t.o.m. andades med perfekt timing o pitch…
Petra Wahlgren o Josefine Fritsell. Till min stora glädje anslöt de gärna.

Strax innan inspelningen föll den sista pusselbiten på plats. Ytterligare en vän från Raj Montana anslöt…ingen mindre än Ola Johansson…

Ett nytt band var fött.
I mina relativt ödmjuka ögon ett dreamteam. En perfekt mix av moget
och ungt…pondus och energi…patina och fräschör…
Detta är det av alla mina album som varit roligast att spela in…
Det var som en av dessa speciella spelningar då allting bara fungerade av sig själv.
I all fortsatt ödmjukhet vill jag påstå att det hörs…;))

IMG_0012Detta är historien om ett album.

Ett album där jag gör covers…av mig själv…:))

Sånger jag skrev till och tillsammans med mina vänner.

Kan själv…

Fortsättning följer…imorgon…

Till en hjälte…

För ett knappt halvår sedan fick jag ett Facebookmail.
Tyvärr tog det några veckor innan jag upptäckte det eftersom jag får
ganska många meddelanden den vägen.
Detta var dock väldigt speciellt.
Det var från en person jag egentligen inte kände men dock sprungit på i vimlet ett par gånger.
En person som jag alltid gillat och beundrat.
Dels därför att han bevisligen var en av världens bästa i sitt yrke och alldeles definitivt Sveriges bäste.
Någonsin och fortfarande.
Dels därför att han var en färgstark, bullrande personlighet som retade och utmanade gråborgerligheten till vansinne.
Nu skrev han till mig och tackade…
Tackade för att en av mina sånger hade hjälpt honom när han gjorde sin kanske största bedrift av dem alla.
Jag blev väldigt stolt, glad och rörd.
I mitt svar bjöd jag in honom på vår turnépremiär därför att jag personligen ville tala om för honom hur häftigt jag tyckte det var att få ha varit med i hans hörlurar då den gången när han definitivt klippte av både pek- och långfingret på alla belackare, hånare och viktigpettrar.
‎15/11 1984 satte han svenskt rekord i diskus för sjuttonde gången med ett kast på 71,26.
Detta rekord står sig än idag och hade, med nästan fem meters marginal, räckt till OS-guld i Los Angeles..
Ett OS som de bigotta idioterna i SOK inte lät honom deltaga i.
Jag tror fan inte ens att de skäms idag.
De borde de göra.
Detta är till dig Björn Rickard Bruch.
Jag är så ledsen över att mitt svar med min hyllning till dig skickades samma dag som du åkte in på sjukhus så att du förmodligen aldrig kunde läsa det.
Det kom från hjärtat.
Vila i ro.
Själen är större än världen.
Hädanefter spelar vi alltid “Skuggor i skymningen” till din ära.

Janne Bark : Elgitarr, slide kör, koklocka
Bobby Djordjevic : Bas, kör
Dan Hylander : Elgitarr, ak.gitarr, sång, percussion, kör
Johan Hängsel : Trummor, percussion, kör
Nilla Nielsen : Sång
Tomas Pettersson : Keyboard, kör
Jannike Stenlund : Fiol, elfiol, kör

God bless…♥

1. Aldrig för sent att bli ung (Hylander) 3.30
2. Riberalta (Hylander) 3.43
3. Se dig om (Hylander/Goodrum) 3.35
4. Allt jag gör (Hylander) 3.41
5. Du är inget värd (Hylander) 3.43
6. Vänta på att dö (Van Zandt/Hylander) 4.16
7. Stå upp (och bli räknad med) (Hylander) 3.32
8. Imorgon (Hylander) 3.57
9. Förr var det värre än nu (Hylander) 4.04
10. Där kärlek aldrig dör/Låt det gro (Hylander) 7.34
11. Höstsol (Hylander) 3.43


Alla bra skivinspelningar brukar sluta i ett stort vemod.
Livet är så enkelt när man bara har en uppgift för handen och alla drar åt samma håll.
Så plötsligt vaknar man en morgon med ett hål i bröstet och undrar var alla blev av…
Verkligheten som man lyckats förtränga anfaller obönhörligt.
Det är fantastiskt hur snabbt man vänjer sig vid en situation och börjar att betrakta den som ett normaltillstånd.
Där sitter man i en kropp som fortsätter att pumpa adrenalin fastän utloppen är stängda.
Känslorna är väldigt dubbla då det också känns oerhört skönt att vara färdig och att få komma hem igen.

Men bluesigheten hänger kvar och man inser igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att det är resan som gör målet värt.
Detta är ett tack.
Ett tack till alla som på något sätt varit inblandade i detta projekt.
Tack till alla musiker som samtliga gav en del av sig själva för att förgylla och förverkliga min idé.
Tack till Maxe och alla hjälptekniker med ett tålamod utöver det normala.
Tack till allas våra familjer.
Tack Kristianopel och Torsås.
Tack Riberalta.
Ingen nämnd, ingen glömd…♥
Artisten avslutar härmed sin lilla krönika, bockar och gör sin sorti…och nog är blicken en aning fuktig där bakom solglasögonen…:)

Höstsol

Jag har för vana att alltid skriva färdigt minst en låt under själva inspelningsprocessen.
Denna gång blev det avslutningslåten. En låt som inspirerades av att vi satt och lyssnade på John Martyn en kväll…
Det kändes väldigt viktigt att sista låten plockade upp den positiva ton som jag hoppas genomsyrar större delen av skivan.
På många sätt kan man se den som ett lite äldre syskon till inledningsspåret.
Texten i slutkoruset…?
Det är ”Aldrig för sent att bli ung” på spanska såklart…
”Jamas estar de ser joven…jamas…jamas…”


Höstsol

Det är höstsol
över Stockholm
men det känns
som om det
vore vår
Alla dofter
och förnimmelser
känns närmre än
de var igår…
Jag går ensam vid
Norr Mälarstrand
på en vandring
genom slitna spår
några gamla ärr
och läkta sår
Vissa billiga
små lögnar
blev så dyra
att jag
gick på knä
men i askan
fann jag glöd igen
och en kärlek
jag vill leva med…
Det är höstsol
över Stockholm
men jag
känner mig
som ung och kär…
(Har du
funnit ro nu…?)
Vi får se…
(Har du sett
dig själv nu…?)
Kanske det…
(Vad och vem
är du…?)
Jag är
den jag är…

Det är skymning
över Stockholm
och jag strosar
upp mot
Fridhemsplan
genom stress
och larm
och snäsighet
men jag älskar
denna kalla stad…
Jag har fallit mjukt
och fallit hårt
och jag borde
kanske varit
bränd…
men livet är
att våga flyga igen
Jag har fred
med
mina minnen nu
Jag har fred
med
själva saknaden
Jag har funnit
stormens öga
och en
märklig lust i den…
Det är skymning
över Stockholm
och det känns
som om det
vore vår…
(Har du
funnit ro nu…?)
Bara så…
(Har du sett
dig själv nu…?)
Mer än då…
(Har du
hittat hem nu …?)
Javisst är det så…


Ibland har vi nästan provocerande roligt på jobbet.
Det är kanske det som är felet.
Om man skrattar så på jobbet är det nog egentligen inget riktigt arbete…
Det är lite frapperande hur musik som kanaliserar så mycket smärta, oro och ångest kan födas ur ett sådant skenbart lättsinne.
Jag säger skenbart.
Egentligen är vi ju djupt allvarliga.
Hela tiden.
Tur att vi kan garva så hjärtligt åt eländet…:)


Där kärlek aldrig dör / Låt det gro

En sång som egentligen är två.
Första delen är en riktigt gammal låt som jag skrev redan i tonåren. Den som är både riktigt minnesgod och dessutom såg mig spela på folkfesterna i Malmö på 70-talet kan kanske t.o.m. erinra sig den. Visserligen är den omarbetad nu och försedd med en helt ny text men den musikaliska stommen är densamma. Egentligen är det lite märkligt att den aldrig blivit inspelad förut. Det är som om jag väntat på rätt tillfälle nästan in absurdum. Nu bara dök den upp igen när jag satt lite förstrött och spelade gitarr. Efter många års vilande i halvglömska kändes den oförskämt fräsch. Dessutom hade jag en refräng som blivit över och som visade sig passa alldeles utmärkt som en nästan fristående coda. Plötsligt slapp jag att göra en platta utan en stor, klassisk ballad.
Texten är en liten elegi över alla de som försvunnit på vägen i allmänhet men, som många säkert förstår, över en i synnerhet…

Där kärlek aldrig dör

Jag minns dig
från en tid
på barrikader
En urkraft
inifrån
en
brinnande ikon
En röst
som blödde själ
i torra rader
Stormande
och het
en skrovlig
ensamhet
Allting
var så lätt
bara fel
mot rätt
och
morgondagen
var så lång
och
obestridligt vår…

Ett annat liv,
en annan tid…
som fotsoldater
i en ojämn strid
Men
jag vill tro
att vi
satte några frön
och att
det finns en plats
där drömmar
aldrig dör…

Jag minns dig
genom dis
och
bättre dagar
Kännande
och varm
med skälmens
hela charm…
Så sann
och aldrig där
för att behaga.
Vaken
och ajour…
Bullrande
och stor…
Ingenting
var lätt
när fel ibland
blev rätt
och
morgondagen
var så kort
och
inte längre vår….

Vi har ett liv,
vi har vår tid
som en
sorglig skepnad
i en ojämn strid…
Men
jag vill tro
att du
satte några frön
och att
det finns en plats
där kärlek
aldrig dör…

Låt det gro

Låt det gro,
låt det gro,
låt det spridas
över hav och land
och växa till en bro…
Låt det gro,
låt det gro,
låt det trösta oss
och vagga oss till ro

Låt det gro,
låt det gro,
låt det spira
mitt i öknens sand
och hjälpa oss att tro…
Låt det gro,
låt det gro,
låt det väva
våra drömmar till en bro…

Låt det gro,
låt det gro,
låt det blomma
på en okänd strand
och skapa oss ett bo
Låt det gro,
låt det gro,
låt det lysa
som en stjärna i vår tro…