Vi reste till Brasilien i fredags
Efter att EU infört visumtvång för bolivianer kontrade regeringen här med
att drastiskt höja priserna för förlängande av turistvisum.
Ett par hundra kronor blev raskt ett par tusen (och för USA-medborgare betydligt
mera).
Det är nio mil till gränsen och en taxi fram och tillbaks kostar 300 bolivianos
vilket motsvarar cirka 350 svenska kronor.
Tjejerna skulle ju resa ut innan deras visum gick ut så de fick stanna hemma
och ta hand om de sjuka och gamla.
Regnperioden har i år varit ovanligt torr och het. Det går ibland veckor
mellan regnen och luften är tung och åskladdad. Alla går omkring med
en lätt, molande huvudvärk och hela djungeln skriker efter ett häftigt,
förlösande åskregn.
För vår resa var det dock positivt då bara den första kilometern av
”motorvägen” till Brasilien är stenlagd eller asfalterad. Resten är en
röd, gropig grusväg som vid kraftiga regn blir ofarbar.
Fredagen kom och givetvis regnade det. Ingen tropisk skur men ett
envist småregn med väldigt stora droppar.
Julio, vår chaufför, var trots allt optimistisk.
– Det började ganska sent inatt och vi ska kunna vara tillbaka inom
fem timmar. Blir det inte värre så klarar vi det, bedyrade han och lät
så trovärdig han kunde. Inte ville han missa 300 bolivianos.
Han var en nästan klotrund man med mustasch och flera dagars
skäggstubb. Den rutiga skjortan var solkig, till hälften uppknäppt
och hängde utanpå ett par gulaktiga linnebyxor som sett sina
bästa dagar. Bilen var en äldre brasilianskbyggd japan med stenhårda
säten och stora rostfläckar. Jag var säker på att en underreds-
undersökning skulle avslöja en hel del plasticpadding lagningar.
Trots allt fanns det något ärligt och intelligent i hans blick som
övertygade oss om att han visste vad han talade om.
Dessutom var han en erkänt rutinerad bilförare.
Vi bestämde oss för att åka och tog med oss en lätt dagspackning.
Själv stoppade jag lämpligt nog ner Corman McCarthys ”Vägen”
i fickan.
Klockan var nu halv nio på morgonen.
Julio var verkligen en skicklig chaufför på dessa vägar. Han parerade
oftast de djupaste gropigheterna och såg genast vilken del av
vägen som var bäst att köra på. Problemet var bara att regnet tilltog
oroväckande.
Vissa delar av vägen var nu så glashal att vi ofta fick sladd
och bara slirade runt. Särskilt otäckt blev det när vi hade möte
med bussar eller lastbilar.
Stora vattenpölar hade också börjat att bildas så hålen i vägen
blev snart omöjliga att se.
– Lugn bara lugn, sade en märkligt oberörd Julio, om några kilo-
meter börjar den delen av sträckan som är förberedd för asfaltering,
där blir det mycket bättre.
Jag betvivlade inte alls hans ord men hade börjat oroa mig för hem-
resan. Om regnet inte slutade så skulle vi på hemvägen aldrig kunna
komma förbi den sträcka vi just passerade.
Jag hade ju också en flight att passa morgonen efter och diverse
mardrömsscenarier passerade genom min hjärna.
Till slut bestämde jag mig för att tänka som en Camba…
”Det som går går och gör det inte det så gör det inte det, men kanske
imorgon…”
Återigen hade Julio rätt. Vägen blev bättre och snart gick det till
och med att läsa i perioder.
”Motorvägen”
Men nu var vi verkligen i Amazonas. Djungeln omgärdade och
trängde sig på vägen som alltmer kändes som en mycket liten
strimma av civilisation. Min fantasi uppfattade ögonen
på tusentals kända och okända varelser som betraktade oss
utbölingar och vår stinkande maskin från sitt territorium.
Detta var verkligen deras värld.
Och så detta ihärdiga regn…
Efter ett möte med en buss blev vindrutan helt täckt av röd lera
och just då passade vindrutespolarvätskan på att ta slut.
Julio tvärnitade och svor. Av en ödets nyck hade olyckan skett precis
där en liten djungelbäck gick utmed vägen så vi tackade Gud
och fyllde på vätska.
Äntligen kom vi så till gränsstaden Guayaramerin. Vi lämnade Julio
och lovade att vara tillbaks inom en timme. Rejält försenade
sprang vi så igenom den i princip obemannade tullterminalen och ner
till de små båtar som tar folk över Rio Mamoré till Guajara-mirim som
är namnet på den brasilianska delen av staden.
Båtarna såg ut som ganska stora köllösa kanoter med en aktersnurra.
Det fanns en pressening uppspänd som tak men inga väggar och efter
ett par minuter var vi dyngsura av regn och skvättande flodvatten.
Men nu kändes målet så nära att vi egentligen inte brydde oss.
Tullterminalen på brasilianska sidan var helt öde. Efter en del frågande
fick vi tag i en taxichaffis som för ett hutlöst överpris skulle ta oss till
polisens immigrationsavdelning och sedan vänta på oss där.
Vi stegade glatt in på kontoret och såg till vår förnöjelse att kön var
väldigt kort. Lokalen såg ut ungefär som myndighetskontor i Bolivia
förutom att de färgglada bilderna på Simon Bolivar och Evo Morales
ersatts av stora skyltar som varnade för korruption.
Glädjen blev kortvarig.
När vi kom fram till den snipiga kvinnan i luckan så tittade hon lite
föraktfullt på oss och förklarade att hon minsann inte kunde stämpla
in oss i Brasilien förrän vi hade blivit utstämplade ur Bolivia.
Hon verkade påtagligt nöjd med att ha fått trycka till ett par gringos,
slätade sin kjol och vände sina glasögonprydda ögon mot näste i kön.
Alltså…
Taxi till hamnen, ny genomblötande båttur och sedan fick vi leta upp
den bolivianska gränskontrollen som logiskt nog låg bara ett par kvarter
från hamnen.
Vi ringde Julio men han svarade inte.
Det finns en typ av lägre tjänstemän som kommit från mycket enkla för-
hållanden och därför älskar att utnyttja sin nyvunna status. Under en
almanacka med en glad Evo med ett lika glatt småbarn satt en sådan.
Han var välkammad och oklanderligt rakad i en välpressad rosa skjorta.
Doften av hans aftershave fyllde hela rummet och blev kväljande i hettan
och fukten.
– Ni måste ha fotostatkopior på era pass, var det enda han sa till oss innan
han återvände till sin dataskärm.
Där stod vi nu, precis som siestan började, och skulle hitta en kopierings-
butik i en främmande stad. Alla vi frågade pekade åt olika håll men vi
bestämde oss för att gå på intuition. Min elvaårige son började nu bli
både trött och hungrig men kämpade tappert på efter att ha fått en
Sprite och en pirog. Förmodligen var han den av oss som mest upp-
skattade den äventyrliga delen av historien.
Vi hittade verkligen en kopiator bara ett tiotal kvarter bort och fick
sedan tag på en moppetaxi som körde oss tillbaks till immigrationen.
Sprätten i rosa skjorta började nu konstra på allvar.
– Jag kan visst då stämpla ut er men inte stämpla in er igen på samma
dag. I minst tjugofyra timmar måste ni lämna landet för att få förnyat
visum, mästrade han i sin myndigaste ton.
Han hade också den irriterande ovanan att hela tiden sitta och slå med
sin livremsände mot låret.
Vi förstod genast vartåt han pekade och för tredje gången i mitt liv
mutade jag en tjänsteman.
– Nu stämplar du ut oss sedan åker vi till Brasilien och blir in och
utstämplade. När vi kommer tillbaks har jag hundra pesos som säger
att du ger oss nya visum…
– OK, sa han och återvände till sitt pappersarbete som om det som
nyss skett var den naturligaste saken i världen.
Ännu en vätande båtresa senare fick vi tag på en ny taxi som tog oss
till polisen…
Stängt.
Nu började paniken på allvar få grepp om mig. Om det var stängt för
siesta skulle vi omöjligt kunna få alla våra stämplar och hinna tillbaks
till Riberalta samma dag. En bilresa i mörker på den nu ännu vatten-
sjukare vägen var otänkbar. Klockan åtta på morgonen efter var jag
tvungen att vara på flygplatsen.
Vi mindes att det fanns en annan dörr till kontoret runt hörnet och
gick dit. Den var också låst, men inte lika övertygande så vi knackade
och skakade på den.
Efter en liten stund som kändes som en oändlighet öppnades dörren
av en ung tjänsteman som precis svalde sista tuggan av sin lunch.
Han presenterade sig som Gilberto och undrade vad som stod på.
Så skedde undren.
Samtidigt som vi berättade vår historia upphörde regnet och ett
leende spreds över Gilbertos läppar.
– Kom in, kom in, det där ska vi ordna, sa han vänligt och torkade
av munnen med en pappersservett.
Tjugo minuter senare satt vi för fjärde gången i en båt på väg
över floden men nu sken solen och våra kläder började så sak-
teliga att torka.
Det enda som grämde mig var att jag inte tagit med mig en
antikorruptionsaffisch från Gilberto till aftershavemannen i
Guyaramerin.
Väl i Bolivia igen sprang vi genast på Julio som skrattande lyssnade
på berättelsen. Direkt efteråt visade det sig att hans bil hade fått
punktering, men det kändes som en bagatell i sammanhanget.
Vi bestämde att han skulle byta däck medan vi gick till myn-
digheten.
Mannen i den rosa skjortan hade nu fått stora svettringar under
armarna vilket av någon anledning gladde mig. Det klädde hans
personlighet.
Han fick sina pengar och satte genast igång med att stämpla passen.
– Ni får trettio dagar, deklarerade han.
– Trettio dagar, sa jag, jag hade ju trettioåtta dagar kvar på mitt gamla
visum.
– Sådana är reglerna.
– Men när jag flög in fick jag ju nittio dagar?
– Flyger man in får man automatiskt nittio dagar men kommer man
med båt eller via land så får man bara trettio men sedan är det bara
att förnya det på den plats där ni befinner er…
– Gratis, frågade jag sarkastiskt.
– Ja, svarade han surmulet och daskade till låret med livremmen.
Julio väntade utanför och medan han fixade ett nytt reservhjul
passade vi på att äta en sen lunch.
I den nu starka solen hade vägen redan torkat rejält.
Resan hem gick utan några som helst missöden.
Förutom att jag läste ut ”Vägen” en nattsvart dystopi som verkligen
inte passade mitt humör just den dagen. Hur passande titeln än var
Dessutom är jag skeptisk till böcker som känns som gjorda för att
filmatiseras. Ändå var den märkligt gripande på sitt sätt även om
människosynen i den är mera misantropisk än jag egentligen tål.
Strax innan kvällningen kom vi hem.
Jag hade ägnat en hel dag åt att förkorta mitt visum med åtta
dagar, men vad gjorde det.
Jag hade ju fått åka till Brasilien – två gånger.
dan hylander / samlad värk 