På alla dessa år i denna bransch vi kallar Branschen har jag
lärt mig förbluffande lite.
En del saker har dock iglat sig fast och då bland annat…
Underskatta aldrig slumpens skördar.
Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle trumfar tyvärr ofta talang.
En kulen sensommarkväll 1994 befann jag mig på restaurang
PA&Co i Stockholm. Relativt nyhemkommen från min sejour
i Köpenhamn och gravt besviken på hur min artistkarriär hade
utvecklat sig…eller kanske snarare avvecklat sig.
På samma krog befann sig min gode vän Totta Näslund.
Han hade också problem om än av en annan art. Han hade talat
en del med Kjell Andersson på EMI om att göra sin första soloplatta
men började känna att tiden rann ifrån honom. Han ville bestämt
att den skulle komma ut innan hans 50-årsdag kommande vår och
dessutom inte låta som något han hade gjort tidigare. Några mer
konkreta idéer hade dock inte materialiserats ännu…
En eller kanske två öl senare var vi överens. Han hade rösten och
skivkontraktet, jag hade låtar och en produktionsidé…
Det var värt en skål men inte fler än att vi redan nästa dag påbörjade
planeringen och arbetet.
Albumet blev till mångas förvåning en stor framgång…men
mer om det senare…
När det så var dags att följa upp succén hade jag skrivit 10-12 sånger
som jag tyckte var en bra fortsättning och utveckling. Under arbetet
med Totta 1 hade vi uppfunnit ett gemensamt alter ego. En person
som innehöll delar av både mig och Torsten. Så pass mycket av båda
att jag kunde skriva honom och Totta agera honom.
Vi ville ge den medelålders mannen ett bättre begagnat ansikte.
Uppvuxen och fostrad i folkhemmet, stött och nött av livet.
Totta II skulle bli mera sammanhängande. En serie kronologiskt berättade
noveller med anekdoter ur alter egots liv.
Det enda lilla kruxet var att Kjell och Torsten denna gång hade fått en
handfull låtar av några av våra mest begåvade låtskrivare som de ville
ha med på plattan. De sångerna fick jag också försöka att arbeta in i
”historien”. Eftersom målet inte var ett tydligt narrativ fungerade det utmärkt.
Vi ville ha en serie små berättelser och känslolägen. Det var vad det blev.
”Mitt liv är nu” var, då som nu, öppningsspåret. En ganska rak beskrivning
av en uppväxt och ett uppvaknande under senare halvan av 1900-talet.
Välj själv decennium…:))
Mitt liv är nu
Jag föddes död
i en blå Duett
på riksväg åttiotvå
när ett tjälskott
skakade bilen
och fick
hjärtat mitt att slå
Så jag blev kallad
Jonny Guppet
Herrens misstag
sa de flesta
Men jag kom för sent
till denna värld
så må det
också gälla nästa
Mitt liv är nu…
Jag och Vera
trodde på kärleken
där ingen kärlek fanns
Hon frälste mig
från min pubertet
efter kyrkans
lördagsdans
Hon höll mig
tätt intill sig
i det råa
morgondiset
och lärde mig
att synden
är en glimt
av paradiset
Mitt liv är nu…
och en del av mig
ska alltid
finnas kvar just här…
Mitt liv är nu
och mina vingar bär…
Här på bygden
är man främling
om man är
från nästa by
Där ingen
vågar höja blicken
får snart alla
samma vy
Men jag ska aldrig
bli som dom
nej jag ska flyga
rakt mot solen
och aldrig
offra mina drömmar
mellan plikt
och predikstolen
Mitt liv är nu,
mitt liv är nu,
Inte då och inte sen
och ingen annanstans
Mitt liv är nu
och min enda chans
Mitt liv är nu…
Känner igen Vera i många texter.Salig Totta. På min födelsedag för 11 år sen lämnade han tyvärr detta jordeliv. Det är vad jag alltid kommer att förknippa min födelsedag 2005 med 😦
Poesi! ditt namn är Dan Hylander.