Det är siesta i en stad som är själva definitionen av dåsighet och inte ens galna hundar rör sig frivilligt utanför skuggan. Solen gassar obönhörligt ner på nästan folktomma gator där alla affärer har stängt och dragit ner sina skyddande plåtportar. Själv sitter jag en dryg meter från min fläkt och väntar på eftermiddagens förlösande regn.
Om det nu kommer…
Regnperioden börjar gå mot sitt slut och om några veckor väntar den torra vintern. Om den nu inte är försenad…som det mesta annat här…
Klockan fyra imorse väcktes jag av en gathund som stod och skällde frenetiskt under vädringsfönstret vid min säng. Hundfan la aldrig ner. I perioder övergick han till något slags uthärdligt gläfsande bara för att strax återvända till fullt skall. Jag ställde mig i sängen för att nå fönstret men mitt hyssjande fick den bara att skälla ännu mera hysteriskt. Då stannade takfläkten och jag svor högt…strömavbrott…och på den nu becksvarta gatan började hunden yla mot månen…Ilsket satte jag mig ner i mörkret, lyckades hitta två vänstersandaler och famlade mig igenom tre rum mot porten. Som vanligt var både dörren och järngrinden låsta och när jag med handen kände efter nycklarna hittade jag inga. Jag insåg då att de förmodligen låg i min kavaj…i sovrummet…
Sex rum o elva förbannelser senare kom jag ut på gatan bara för att se hunden självmant lomma iväg.
I vanmakt slängde jag en sten efter byrackan, skrek ett par svordomar på svenska och gick in och satte mig vid matsalsbordet och tände ett stearinljus…
Jag var klarvaken.
När elektriciteten kom tillbaks efter ett par långa timmar googlade jag på Riberalta… min adopterade hemstad i Sydamerika. Detta var allt jag fann på svenska.
Wikipedia Riberalta är huvudstad i provinsen Vaca Diez i departementet Beni i nordöstra Bolivia med omkring 78 100 invånare (2006). Den ligger i Amazonas flodområde och är den näst största staden i Beni efter Trinidad. Staden är en stor producent av mandel. Namnet kommer av att den ligger i den högre terrängen efter floden Benis sträckning.
NE Stad i nordvästra Bolivia; för belägenhet se landskarta.
Jag befinner mig uppenbarligen bortom världens ände. NE kunde inte ens få positionen rätt utan placerade mig vid peruanska gränsen i stället för nio mil från Brasilien. Någon fylltratt hade väl spegelvänt nämnda landskarta. Wikipedia var mera inne på rätt spår men hade förvandlat paranötter till mandlar. Dessutom är folkmängden idag 95-100.000…mera som Linköping än som Lund. Allt växer som sagt fort i djungeln. Kanske är det då så att följande text är den första, lite mera ingående, som skrivits på svenska om denna stad.
Riberalta är en boliviansk utpost mitt i Amazonas regnskog.
Den ligger naturskönt och praktiskt belägen på en liten höjdplatå precis där floderna Beni och Madre de Dios förenas. Hit kom man under 1870-80 talen i jakt på råvaror och då främst gummi. En av exploatörerna var schweizaren don Federico Bodo Claussen vars företag Rivera-Alta rönte sådan framgång att utposten snabbt växte och år 1887 officiellt fick stadsprivilegier under namnet Riberalta. Gummiboomen drog hit folk och förmögenheter och år 1900 blev den gamla gummiutposten huvudstad i provinsen Vaca Diez. Men gummipriserna sjönk och med dem Riberaltas rikedomar. Tillgången på paranötter gjorde dock att staden fortlevde om än i en mindre gloriös tillvaro. I ungefär ett halvsekel varade slummern tills man en dag hittade guld i floden. Plötsligt badade staden bokstavligen i den gyllene metallen. Under 1970-80 talen byggdes och brändes enorma förmögenheter. Det sägs att man i vissa cirklar hade för vana att bada sina brasilianska horor i importerad whisky. Inte för jag förstår vad det skulle hjälpa mot men de tyckte kanske att det luktade gott…och alltid dog väl något skabbdjur lyckligt… Att lägga ner tio normala årslöner på en fest var ingen ovanlighet och överflödet tycktes inte ha någon ände…därför såg man väl heller ingen större anledning att spara och investera.
Under ungefär samma period hade dessutom den partajande överklassen i Europa och USA återupptäckt den ultimata festdrogen…kokain…men det ska jag tala mer om i en senare blogg…
Guld växer inte på trän och kan inte återskapas…det tar förr eller senare slut. Så också i Riberalta och under förra århundradets sista decennium sjönk staden återigen in i sin törnrosasömn…väntandes på nästa boom…och återigen var det paranötterna som var livbojen. Idag är Riberalta en av världens ledande exportörer av denna kapselfrukt som inte kan odlas utan bara växer vilt…
Så passande, så passande…
Känslan av att befinna sig bortom lag och ordning är både påtaglig och i viss mån reell. Det som sker i Riberalta stannar i Riberalta…en sliten fras men i detta fall väldigt lämplig…under större delen av regnperioden är vägarna härifrån avstängda på grund av översvämningar…Likheten med vilda västern är slående, men man har bytt ut hästarna mot motorcyklar. Här finns ganska få bilar men istället detta myller av evigt knattrande och osande moppar och motos. Ett kärt kvällsnöje är att köra runt la Plaza Principal …runt,runt,runt…vill man vara social kör man bredvid varandra och skriker…inte många tycks få iden att istället sätta sig på en bänk på det lummiga vackra torget och prata en stund. Ofta ser man hela familjer på en mc…Som mest har jag sett sex personer på samma moto…ett barn på styret, två på tanken och ett mellan föräldrarna på sadeln…
Bara vissa gator är stenlagda och det uteslutande i centrum. Längre ut sträcker sig gropiga röda jordgator mellan hemmagjorda skjul som oftast verkar vara hopsnickrade av rester från andra byggen.
Innerstadens hus är ofta stramt vackra i spansk kolonialstil med trottoarer byggda som arkader för att skydda mot sol och regn. Tyvärr gör klimatet dem hart när omöjliga att underhålla…Endast någon månad efter en renovering har fukt och hetta krupit in under färg och kakel. Det flagnar, spricker och möglar och snart ser allt ut ungefär som förut…
Djungeln har snabb ämnesomsättning…allt växer, frodas och förökar sig med samma hastighet som det rostar, ruttnar och dör…
Och så kom regnet…
Det välsignade regnet som får allt att andas igen…Återigen leker barnen på trottoarerna och gathundarna kryssar mellan vattenpölarna. En efter en öppnas plåtportarna och eftermiddagens kommers börjar ta fart. Snart lägger sig den ljumma, svarta tropiska natten som ett sammetstäcke över smuts och skavanker. Livet har återvänt…
De sa när jag kom hit att Riberalta är una bruja, en häxa. Hon kryper under ditt skinn och har du en gång varit här länge nog kommer du alltid att vilja återvända…
Så sant, så sant…
forts. följer
dan hylander / samlad värk 