Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘riberalta/bolivia’ Category

Helt plötsligt blev det bara en mängd lux mörkare och vinden slet tag i
palmkronorna.
Det är oväder på gång.
Ett rejält också, om man gissar utifrån de senaste dagarnas molande hetta.
Luften vibrerar av elektricitet och väntar bara på den förlösande åskan.

Och nu kom regnet.
Det har varit en märklig, trevande och försenad regnperiod.
Trycket har aldrig riktigt lättat mer än i korta, välsignade moment.
Baraför att inom ett par timmar ligga som en blykeps över allt
och alla igen.

Nu mullrar det riktigt ordentligt i fjärran.

Tyvärr är det ännu dagsljus så jag får inte se världens häftigaste ljusshow.
Blixtar över Amazonas natthimmel.
När de är som störst ligger de på tvären och täcker halva himlavalvet.
Oftast brukar strömmen gå också, liksom bara för att naturen ska få visa upp
sig i all sin kraft.
Ens litenhet blir oerhört påtaglig samtidigt som man känner sig märkligt upplyft
och delaktig.

Det går mot en kväll då en klok man stoppar ficklampan i bältet och förbereder sig
på en natt utan arbete, internet och luftkonditionering.

aska

Read Full Post »

Idag kunde ha blivit en sådan dag igen. Dagar då man borde ha låtit
sig förföras av den mjuka sängvärmen och legat kvar…
Hela dagen.

Jag vaknade, som vanligt, i gryningen och kände omedelbart att något-
ting var fel.
Mycket riktigt ser jag snart i ögonvrån något svart röra sig över
golvet. Omedelbart klarvaken sätter jag mig upp i sängen bara för att
konstatera att det var som jag hade befarat…
En, efter svenska mått mätt, gigantisk spindel.
Kroppen var väl en tre-fyra centimeter idiameter och behäftad med
långa håriga ben.
Jag sträckte mig efter Baygonflaskan, som alltid står invid sängen,
och gjorde mig redo för strid.
Smygande närmade jag mig fienden, intog position och sprayade.
Nästan bara luft.
Jag skakade flaskan ursinnigt och försökte igen.
Samma resultat.
Jag tryckte och tryckte men till slut så var giftet obönhörligt slut
och spindeln bara omtöcknad.
spindel
Nu var det kris.
Givetvis finns det mera insektsmedel i huset men för att
hämta det måste jag lämna spindeln ensam i minst en mi-
nut under vilken den säkert skulle kvickna till och gömma sig
någonstans i rummet.
Fientligt inställd…
Jag såg mig snabbt omkring i rummet men det enda tänkbara
vapnet jag såg var ett kvastskaft. Nu vidtog en lustig dans.
Spindeln sprang, allt snabbare, runt på golvet medan jag
sprang efter och försökte pricka den med toppen av skaftet.
Det är, som alla som någon gång försökt vet, inte alls så lätt
som det kan verka. På ungefär tionde försöket får jag in en
halvträff och tror att det är avgjort…
Då går spindeln till attack.
Den kommer springande rakt emot mig och är med all
säkerhet rejält irriterad nu.
En situation som sållar möss från män.
Jag gled elegant åt sidan, svängde mitt vapen och fick in en
fullträff. Spideln krympte ihop till en livlös boll medan jag
växte flera centimeter.
Kanske var det trots allt en alldeles utmärkt start på en särdeles bra dag…

Read Full Post »

I Riberalta finns ingen stadsarkitekt. Det tror jag inte i alla fall. Finns han så är
han antingen blind eller plötsligt ekonomiskt oberoende.

Som jag tidigare berättat är man inte så mycket för att spara här. Pengar är
till för att spenderas och har man dem så ska de synas. I perioder skapas det
enorma förmögenheter som ofta förslösas på det mest extravaganta sätt.
Häromdagen träffade jag en man som för tjugo år sedan flög in färska skaldjur
från Peru och Chile i sitt privata plan, för att därefter skicka det till Brasilien efter
horor.
Spriten var alltid importerad, dyr och flödande…
Hans livsstil var så färgstark att den efterhand blev en belastning för hans
”affärsbekanta” som till slut manövrerade ut honom.
Idag lever han på smålån från gamla och nya vänner. Vet inte ens om han har en
fast bostad. Mig, gringo stupido, lyckades han lura av en femtiolapp en gång.

En annan historia är den om departementets rikaste man som för ett drygt år
sedan firade sitt silverbröllop tillsammans med tvåtusen gäster. Fri mat och sprit
och en överdådighet som t.o.m. hade betraktats som smaklös i Las Vegas.
Det berättas att han kom hit för trettio år sedan med endast en säck lök över
axeln. Så fattig att han inte ens hade råd med ett stånd på marknaden utan fick
stå bredvid de andra med sin säck.
Tio år senare hade han traktens största förmögenhet.
Måste ha varit fantastiska lökar.

Åter till det egentliga ämnet.
Ett annat sätt att visa sina rikedom är att bygga ett uppseendeväckande hus.
Tyvärr är det precis vad en av våra närmsta grannar har gjort.
Hus ska man nog förövrigt inte kalla det i hans sällsakap.
Jag tror att han betraktar det som sitt palats.
aefull

Det trotsar beskrivning. Själva huset ser man knappt för all
utsmyckning. På taket har han placerat ett tempel i grekisk-romersk
stil varvat med en rysk lökkupol med en liten spira på toppen.
Sedan finns där något som påminner om ett kyrktorn och två
pyramider. Kronan på verket ar en statyrad på tempeltaket bakom
vilken han placerat två stora paraboler.
aeentrecloserat

För att ytterligare krydda pastejen har han
i ceriserött skrivit visdomsord som
”Solo se que nada se” (Det enda jag vet
är att jag ingenting vet), ”Conocete a
tu misma, conocetas a Dios” (ung.
Genom att känna dig själv känner du Gud)
samt ”Ante todo, amar y servir”
(Framför allt, älska och tjäna).
aearb3

Och så de övriga statyerna…
Hela byggnaden kantas av dem.
Karska lejon blandas med Artemis/Diana
figurer och några slags nystalinistiska
hyllningar till det arbetande folket.
På stoderna har han sedan låtit göra
reliefer med landskapsmotiv som han nu,
till allas förtjusning, har börjat måla i glada
färger.
Insidan har jag tyvärr inte sett ännu men det berättas att där är så
många statyer att en gång en inbrottstjuv stod blick still mellan dem
och förblev oupptäckt i halvskummet.
Arbetet är heller inte avslutat. Med jämna mellanrum dyker det nya
små tillägg till konsruktionen.
Han bygger sin egen variant av slottet Tre Kronor.

Pengar och smak går inte så ofta hand i hand.

Read Full Post »

Vi skulle ha flugit till Santa Cruz i lördags men flighten blev inställd
på regeringens order. Nu vistas min dotter och hennes kompis illegalt i landet
eftersom att deras visum gick ut på söndagen då de skulle ha åkt hem.
När vi igår morse besökte immigrationsmyndigheten fick den unge tjänstemannen
en knivig historia att ta ställning till.
Normalt sett medför det dryga böter att stanna längre än visumet tillåter, men
å andra sidan fick han ju medge att det inte var rättvist då det var ett
regeringsbeslut som orsakat förseningen.
Ingenstans i världen gillar myndigheter tvetydigheter och allra minst här.
– Egentligen måste vi deportera dem, sa han liksom till sig själv.
En utmärkt idé tyckte vi, de ska ju ändå hem.
– …men det har vi inte råd med, fortsatte han och torkade svetten ur pannan.
tam1
Han höll också med om att vi rimligtvis inte kunde ha kommit tidigare då vi
fick veta att flygningen var inställd först på lördagen då kontoret var stängt.
Dessutom hade vi ett intyg från det militära flygbolaget som klart
deklarerade att det var undantagstillståndet som orsakat situationen.
Däremot hade han inte en aning om hur han skulle lösa problemet .
Utöver de 90 dagarnas turistvisum finns inga gratisvistelser i Bolivia.
Detta översteg hans befogenheter, något som både irriterade och förödmjukade honom.
– Men ni har ju intyget från militären, försökte han lite lamt.
– Och du tror att personalen på Santa Cruz flygplats kommer att tycka att det räcker
som anledning för att släppa ut två illegala gringas utan att bötfälla dem, undrade vi.
Han skruvade sig lite, tittade i taket och skakade sedan på huvudet.
– Kom tillbaks klockan sex…jag ska fundera på saken…

Funderingarna innebar förmodligen ett par samtal till La Paz och ett personligt
engagemang som är alltför ovanligt hos byråkrater.
När tjejerna kom till kontoret igen fick de varsitt ”specialvisum” på åtta dagar.
Gratis!
Det är vackert med en rakryggad man i ett land så ofta anfrätt av korruption.

Och idag är det helg igen…Riberaltas dag.
Fiesta!

Read Full Post »

Dengue

Det handlar mycket om denguefeber i Bolivia just nu.
Epidemin har nu fått en sådan spridning att man i helgen införde undantagstillstånd.
Värst drabbat är Santa Cruz där man tror att uppemot 9-10 000 människor
insjuknat och att ett tiotal har dött.
Problemet med dengue är att den finns i fyra varianter. Blir man sjuk så blir man 
visserligen immun mot varianten man smittats av men inte mot de andra tre.
Jag hade nummer tre på skalan men gudskelov inte den värsta, hemorragisk
dengue, som innebär inre blödningar som är direkt livshotande om man
inte omedelbart kommer under korrekt läkarvård.
Som alltid är det de fattiga som drabbas värst.
Väldigt många har helt enkelt inte råd att uppsöka sjukhus och dessutom är
deras motståndskraft ofta redan nedsatt av undernäring. Det är inte i alla städer
om Kuba och Venezuela byggt gratissjukhus.
denguevirus

denguevirus

Idag överfölls vi av ”rökarna” för andra gången på en vecka. För att få bukt
med myggjävlarna som sprider smittan går militären helt sonika runt till alla hus med en rökmaskin
som dödar krypen. Problemet är att de kommer helt utan förvarning och är extremt stressade.
Helt plötsligt måste man släppa allt man har för händer och utrymma huset.
Sedan står man där på gatan och ser hur det väller ut rök ur alla dörrar och fönster
så långt man kan se.
Lite som en vision av Haight-Ashbury 1967.

Read Full Post »

 

Jorå, jag lever.
Men det var nära ögat ett tag. Veckan efter mitt senaste inlägg kollapsade jag och
fick forslas till kubanerna. De lade genast in mig med fyra olika dropp och gav mig
ett antal sprutor varav minst en tangerade min absoluta smärtgräns.

När kubanska läkare med stor krigs och katastrofvana ser lite oroliga ut vet man att
det i alla fall inte handlar om en vanlig förkylning.

Nio timmar senare skrev de motvilligt ut mig på min egen begäran,
men bara mot löfte om att jag skulle återvända morgonen efter.

Ny dag, nya dropp och sprutor…men efterhand tog de skruv och jag skrevs ut med
en penicillinkur. Utmattad men vid liv.

 fidel-o-chavez

Tack Fidel för att du bygger Sydamerikas bästa sjukhus. Gratis är de också. T.o.m. här i Bolivia där de mördade Che.
Nu är det väl i och för sig Chavez som betalar, men läkarna är kubanska.

I samma veva hörde jag en lite tragisk historia som säger en hel del om det politiska klimatet här i östra Bolivia.
Suleide, en kvinna som ibland kommer och hjälper oss med hushållet, berättade att hon nu var tvungen att trippelarbeta.
När vi frågade varför så berättade hon att hennes mans ryggbesvär gjorde att han var tvungen att gå till läkaren varje dag och att räkningarna
knäckte dem.

Vi påpekade att det kubanska sjukhuset, förutom att det är mycket bättre, också är gratis varpå hon svarade…

-Nej, nej…vi är antikommunister.

Först efter att vi hade förklarat att stans rikaste medborgare också var allt annat än vänsteranhängare men att de ändå gick till kubanerna
om de blev riktigt sjuka så lät hon sig bevekas.

Numera behöver hon bara dubbelarbeta.

Sedan sist har mycket hänt och det finns mycket att berätta. Återkommer snart.

Read Full Post »

 

 

Det är siesta i en stad som är själva definitionen av dåsighet och inte ens galna hundar rör sig frivilligt utanför skuggan. Solen gassar obönhörligt ner på nästan folktomma gator där alla affärer har stängt och dragit ner sina skyddande plåtportar. Själv sitter jag en dryg meter från min fläkt och väntar på eftermiddagens förlösande regn. 
Om det nu kommer…
Regnperioden börjar gå mot sitt slut och om några veckor väntar den torra vintern. Om den nu inte är försenad…som det mesta annat här…

Klockan fyra imorse väcktes jag av en gathund som stod och skällde frenetiskt under vädringsfönstret vid min säng. Hundfan la aldrig ner. I perioder övergick han till något slags uthärdligt gläfsande bara för att strax återvända till fullt skall.  Jag ställde mig i sängen för att nå fönstret men mitt hyssjande fick den bara att skälla ännu mera hysteriskt. Då stannade takfläkten och jag svor högt…strömavbrott…och på den nu becksvarta gatan började hunden yla mot månen…Ilsket satte jag mig ner i mörkret, lyckades hitta två vänstersandaler och famlade mig igenom tre rum mot porten. Som vanligt var både dörren och järngrinden låsta och när jag med handen kände efter nycklarna  hittade jag inga. Jag insåg då att de förmodligen låg i min kavaj…i sovrummet… 
Sex rum o elva förbannelser senare kom jag ut på gatan bara för att se hunden självmant lomma iväg.
I vanmakt slängde jag en sten efter byrackan, skrek ett par svordomar på svenska och gick in och satte mig vid matsalsbordet och tände ett stearinljus…
Jag var klarvaken.

När elektriciteten kom tillbaks efter ett par långa timmar googlade jag på Riberalta… min adopterade hemstad i Sydamerika. Detta var allt jag fann på svenska.
Wikipedia  Riberalta är huvudstad i provinsen Vaca Diez i departementet Beni i nordöstra Bolivia med omkring 78 100 invånare (2006). Den ligger i Amazonas flodområde och är den näst största staden i Beni efter Trinidad. Staden är en stor producent av mandel. Namnet kommer av att den ligger i den högre terrängen efter floden Benis sträckning.

NE  Stad i nordvästra Bolivia; för belägenhet se landskarta.                                                                                                                                                             

Jag befinner mig uppenbarligen bortom världens ände. NE kunde inte ens få positionen rätt utan placerade mig vid peruanska gränsen i stället för nio mil från Brasilien. Någon fylltratt hade väl spegelvänt nämnda landskarta. Wikipedia var mera inne på rätt spår men hade förvandlat paranötter till mandlar. Dessutom är folkmängden idag 95-100.000…mera som Linköping än som Lund. Allt växer som sagt fort i djungeln. Kanske är det då så att följande text är den första, lite mera ingående, som skrivits på svenska om denna stad. 

Riberalta är en boliviansk utpost mitt i Amazonas regnskog.
Den ligger naturskönt och praktiskt belägen på en liten höjdplatå precis där floderna Beni och Madre de Dios förenas. Hit kom man under 1870-80 talen i jakt på råvaror och då främst gummi. En av exploatörerna var schweizaren don Federico Bodo Claussen vars företag Rivera-Alta rönte sådan framgång att utposten snabbt växte och år 1887 officiellt fick stadsprivilegier under namnet Riberalta. Gummiboomen drog hit folk och förmögenheter och år 1900 blev den gamla gummiutposten huvudstad i provinsen Vaca Diez. Men gummipriserna sjönk och med dem Riberaltas rikedomar. Tillgången på paranötter gjorde dock att staden fortlevde om än i en mindre gloriös tillvaro. I ungefär ett halvsekel varade slummern tills man en dag hittade guld i floden. Plötsligt badade staden bokstavligen i den gyllene metallen. Under 1970-80 talen byggdes och brändes enorma förmögenheter. Det sägs att man i vissa cirklar hade för vana att bada sina brasilianska horor i importerad whisky. Inte för jag förstår vad det skulle hjälpa mot men de tyckte kanske att det luktade gott…och alltid dog väl något skabbdjur lyckligt… Att lägga ner tio normala årslöner på en fest var ingen ovanlighet och överflödet tycktes inte ha någon ände…därför såg man väl heller ingen större anledning att spara och investera.

Under ungefär samma period hade dessutom den partajande överklassen i Europa och USA återupptäckt den ultimata festdrogen…kokain…men det ska jag tala mer om i en senare blogg…
Guld växer inte på trän och kan inte återskapas…det tar förr eller senare slut. Så också i Riberalta och under förra århundradets sista decennium sjönk staden återigen in i sin törnrosasömn…väntandes på nästa boom…och återigen var det paranötterna som var livbojen. Idag är Riberalta en av världens ledande exportörer av denna kapselfrukt som inte kan odlas utan bara växer vilt…

Så passande, så passande…

Känslan av att befinna sig bortom lag och ordning är både påtaglig och i viss mån reell. Det som sker i Riberalta stannar i Riberalta…en sliten fras men i detta fall väldigt lämplig…under större delen av regnperioden är vägarna härifrån avstängda på grund av översvämningar…Likheten med vilda västern är slående, men man har bytt ut hästarna mot motorcyklar. Här finns ganska få bilar men istället detta myller av evigt knattrande och osande moppar och motos. Ett kärt kvällsnöje är att köra runt la Plaza Principal …runt,runt,runt…vill man vara social kör man bredvid varandra och skriker…inte många tycks få iden att istället sätta sig på en bänk på det lummiga vackra torget och prata en stund. Ofta ser man hela familjer på en mc…Som mest har jag sett sex personer på samma moto…ett barn på styret, två på tanken och ett mellan föräldrarna på sadeln…

Bara vissa gator är stenlagda och det uteslutande i centrum. Längre ut sträcker sig gropiga röda jordgator mellan hemmagjorda skjul som oftast verkar vara hopsnickrade av rester från andra byggen.    

Innerstadens hus är ofta stramt vackra i spansk kolonialstil med trottoarer byggda som arkader för att skydda mot sol och regn. Tyvärr gör klimatet dem hart när omöjliga att underhålla…Endast någon månad efter en renovering har fukt och hetta krupit in under färg och kakel. Det flagnar, spricker och möglar och snart ser allt ut ungefär som förut…

Djungeln har snabb ämnesomsättning…allt växer, frodas och förökar sig med samma hastighet som det rostar, ruttnar och dör…

 
Och så kom regnet…
Det välsignade regnet som får allt att andas igen…Återigen leker barnen på trottoarerna och gathundarna kryssar mellan vattenpölarna. En efter en öppnas plåtportarna och eftermiddagens kommers börjar ta fart. Snart lägger sig den ljumma, svarta tropiska natten som ett sammetstäcke över smuts och skavanker. Livet har återvänt…

 
De sa när jag kom hit att Riberalta är una bruja, en häxa. Hon kryper under ditt skinn och har du en gång varit här länge nog kommer du alltid att vilja återvända…
Så sant, så sant…

forts. följer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »