Det blir inte lättare.
Mediabruset har antagit stormproportioner och har man inte en marknadsföringsbudget av Trumpska dimensioner så blir det alltmer slumpartat vad som lyckas tränga igenom och nå fram. Är man då dessutom en 62-årig man som tråkigt nog bara vill skriva, spela och sjunga text och musik som jag själv gillar så är ens mediapotential mikroskopisk. Knappt ens mätbar om man, som jag, har varit stolt omodern sedan 1979. Modernitet är självbedrägeri. Det moderna följer ett mode och är därmed per automatik ett stycke efter. Därför bestämde jag mig för att jag är hip. Andra må ha avvikande åsikter i frågan men eftersom de bara kan ha just åsikter om det så kan de heller inte vederlägga mina. Upprepar man dessutom sin åsikt tillräckligt ofta och envetet så börjar säkert några att hålla med en. Några kan bli flera och t.o.m. många…Alltså…
Jag är hip. Det är grundförutsättningen. Så hip att jag är hippie.
Här är historien om mitt nya hippa album som släpps 30/9 2016.
Någonstans under 90-talet tröttnade jag
på mig själv som artist…
Eftersom en växande del av landet gjort detsamma
beslöt jag mig för att fortsättningsvis satsa på en
karriär som producent o låtskrivare.
Till min och de flestas stora förvåning gick det bra…
T.o.m bitvis lysande och efter tiotalet år hade jag välsignats
med ungefär lika stora framgångar som under det glada
80-talet…helt i skymundan…:))
Redan på CD tiden krävdes det en lupp o ett brinnande
intresse för att kunna läsa vem som skrivit och/eller
producerat sångerna. Med streamingens intåg räckte inte
ens det. Alla förutsatte att det var den som sjöng som också
hade skrivit låten…
Helt ok med mig…mitt ego behövde säkert förminskas…:))
En serie lyckliga omständigheter gjorde sedan att jag hamnade
i Amazonas…Där växer allt…och fort dessutom.
Lusten att spela live var inte undantagen.
Under de år då jag gradvis återvände till Sverige började jag att
spela en del av de sånger jag skrivit till o tillsammans med mina
vänner och upptäckte att alla bottnade även i mig…och kanske
inte minst att jag kunde göra dem till mina egna utan att på något sätt
förringa eller vara respektlös mot de tidigare versionerna.
Kanske kunde jag göra egna inspelningar av dem?
Fröet var sått…
I våras växte lusten till handling.
Nu är resultatet av handlingen snart en fysisk o digital verklighet…
Mitt nya band var också ett frö som växte snabbt.
Under en tidigare produktion hade jag förbluffats av de fantastiska
bröderna Appelqvist…Emil, Josef och Oskar.
När jag nu skulle gå in i studion igen föll det sig naturligt att fråga dem om de ville vara med.
Samtidigt hade jag återigen börjat att spela med min gode vän från RMB David Carlson och tillsammans med honom bildat en akustisk trio tillsammans med en av våra favoritsångerskor, Maria Blom…De kändes självklara.
Under mina turnéer med Rickfors och Ronander/Rogefeldt förtrollades jag av den
makalösa kören som t.o.m. andades med perfekt timing o pitch…
Petra Wahlgren o Josefine Fritsell. Till min stora glädje anslöt de gärna.
Strax innan inspelningen föll den sista pusselbiten på plats. Ytterligare en vän från Raj Montana anslöt…ingen mindre än Ola Johansson…
Ett nytt band var fött.
I mina relativt ödmjuka ögon ett dreamteam. En perfekt mix av moget
och ungt…pondus och energi…patina och fräschör…
Detta är det av alla mina album som varit roligast att spela in…
Det var som en av dessa speciella spelningar då allting bara fungerade av sig själv.
I all fortsatt ödmjukhet vill jag påstå att det hörs…;))
Detta är historien om ett album.
Ett album där jag gör covers…av mig själv…:))
Sånger jag skrev till och tillsammans med mina vänner.
Kan själv…
Fortsättning följer…imorgon…
dan hylander / samlad värk 