Jag började dagen med att läsa igenom en sång jag skrev igår och såg genast att det var skräp.
Pladder o dumheter.
Eftersom jag har en förkärlek för det melodramatiska var jag helt övertygad om att min musa rymt med någon annan och att jag inte för mitt liv kunde skriva ett vettigt ord längre…
Jag bestämde mig då för att författa mitt avsked till konsten…

ett rungande lagom

jag har inget att säja
som inte är sagt
det lilla jag sparat
är redan förlagt
mitt minne är sargat
min själ har panik
det enda som hörs
är förlorarens skrik
förlåt mig, förlåt mig
men nu ger jag upp
det lilla jag blev
får studeras med lupp
en historiens flugskit,
en misslyckad bard
långt ifrån klassisk
o ej avantgarde
ett vandrande mischmasch
så sentimental
att hans ömkande visor
betecknas som skval
jag ville nog väl
där i början nånstans
men blev som förtrollad
av stjärnornas glans
för tidigt bedagad
för sent kompetent
och inget av värde
som hamnat på pränt…
min samlade värk
är en fotnot som mest
en klåpares ord
lite lagom
som bäst
o viljande väl är
just inte nån tröst
när det enda man har
är en gnällande röst
för även det vackra
förringas o dör
i händerna på en
usel aktör
jag hoppas att gud
kan förlåta min själ
jag var inte elak,
men dum
farväl…

Efter det kände jag mig mycket bättre.
Jag käkade lite frukost och satte mig och skrev om gårdagens text…
Den blev ganska hyfsad…faktiskt…

Som allom bekant är jag en mycket vidsynt man…