Den försenade mannen / del 10

Ibland har vi nästan provocerande roligt på jobbet.
Det är kanske det som är felet.
Om man skrattar så på jobbet är det nog egentligen inget riktigt arbete…
Det är lite frapperande hur musik som kanaliserar så mycket smärta, oro och ångest kan födas ur ett sådant skenbart lättsinne.
Jag säger skenbart.
Egentligen är vi ju djupt allvarliga.
Hela tiden.
Tur att vi kan garva så hjärtligt åt eländet…:)


Där kärlek aldrig dör / Låt det gro

En sång som egentligen är två.
Första delen är en riktigt gammal låt som jag skrev redan i tonåren. Den som är både riktigt minnesgod och dessutom såg mig spela på folkfesterna i Malmö på 70-talet kan kanske t.o.m. erinra sig den. Visserligen är den omarbetad nu och försedd med en helt ny text men den musikaliska stommen är densamma. Egentligen är det lite märkligt att den aldrig blivit inspelad förut. Det är som om jag väntat på rätt tillfälle nästan in absurdum. Nu bara dök den upp igen när jag satt lite förstrött och spelade gitarr. Efter många års vilande i halvglömska kändes den oförskämt fräsch. Dessutom hade jag en refräng som blivit över och som visade sig passa alldeles utmärkt som en nästan fristående coda. Plötsligt slapp jag att göra en platta utan en stor, klassisk ballad.
Texten är en liten elegi över alla de som försvunnit på vägen i allmänhet men, som många säkert förstår, över en i synnerhet…

Där kärlek aldrig dör

Jag minns dig
från en tid
på barrikader
En urkraft
inifrån
en
brinnande ikon
En röst
som blödde själ
i torra rader
Stormande
och het
en skrovlig
ensamhet
Allting
var så lätt
bara fel
mot rätt
och
morgondagen
var så lång
och
obestridligt vår…

Ett annat liv,
en annan tid…
som fotsoldater
i en ojämn strid
Men
jag vill tro
att vi
satte några frön
och att
det finns en plats
där drömmar
aldrig dör…

Jag minns dig
genom dis
och
bättre dagar
Kännande
och varm
med skälmens
hela charm…
Så sann
och aldrig där
för att behaga.
Vaken
och ajour…
Bullrande
och stor…
Ingenting
var lätt
när fel ibland
blev rätt
och
morgondagen
var så kort
och
inte längre vår….

Vi har ett liv,
vi har vår tid
som en
sorglig skepnad
i en ojämn strid…
Men
jag vill tro
att du
satte några frön
och att
det finns en plats
där kärlek
aldrig dör…

Låt det gro

Låt det gro,
låt det gro,
låt det spridas
över hav och land
och växa till en bro…
Låt det gro,
låt det gro,
låt det trösta oss
och vagga oss till ro

Låt det gro,
låt det gro,
låt det spira
mitt i öknens sand
och hjälpa oss att tro…
Låt det gro,
låt det gro,
låt det väva
våra drömmar till en bro…

Låt det gro,
låt det gro,
låt det blomma
på en okänd strand
och skapa oss ett bo
Låt det gro,
låt det gro,
låt det lysa
som en stjärna i vår tro…