Melodifestivalen är ett glittrande monument över populärmusikens
tragiska förfall.
Fråm en vibrerande, utmanande och spännande konstform till
ett glättigt, innehållslöst underhållningsbjäfs.
Ögonfägnande och lättsmält men med mindre att säga om det
mänskliga tillståndet än konståknings-EM.
Text och musik är mitt livs stora kärlek och det gör skrikande
ont i själen att se henne förvandlad till en översminkad gatflicka.
Hon kan sitt jobb men hon älskar inte.
Hantverksskicklighet finns det gott om, men det är inte konst.
Konst är besjälad.
Konst brinner för något och riskerar då också att smitta mottagaren.
Konst ska både roa och oroa.
Konst görs av ett måste.
Jag undrar om det någonsin i kulturhistorien har funnits en
konstform med en sådan publik genomslagskraft som musiken
hade under ett par nästan magiska decennier.
Kanske var det det som var problemet.
Den störde ordningen.
De senaste trettio åren har reaktionen slagit tillbaka
och idag står populärmusiken
snart på samma nivå som på femtiotalet.
Artisterna förväntas vara snälla, medgörliga och slå knut på sig
själva för att stryka publiken medhårs.
Glatt accepterande en livslängd på under tio år för att sedan ersättas
av nästa generation autotunade kloner.
Provokationerna är uteslutande sexuella eller beroende på livsstil.
Visa pattarna i tv och du får göra en singel.
Vistt finns det lysande undantag men de blir alltmer just undantag.
De flesta utövare med brinnande hjärtan förvisas till en tynande
existens i de krympande marginalerna.
Räknenissarna har sedan länge tagit över i princip överallt.
Kommersiella medier klappar händerna. Återigen styr annonsörerna
innehållet i och längden på sångerna och artisterna antas ställa upp
på allehanda förnedrande jippon för att sälja deras produkter.
Nedladdningen är inte problemet i sig, den är ett symptom.
Tragiskt är också att så många begåvade och besjälade artister ser
sig tvingade att ställa upp för att överleva.
Musiken är vår och tar vi inte snart tillbaks den så står vi alla snart
och sjunger jinglar för läskedrycker.
Publiken finns, det vet vi sedan förr, men alternativen måste få en chans
att presenteras och slå rot.
Frapperande är att just den största guldpläterade
kalkonen serveras av public service.
Dom fnaskar inte för annonsörer utan för tittarsiffror.
Urvalsprinciperna för de som ska få vara delaktiga i nästa års musikliv
är också minst sagt skumma.
En klick väljer, men vem valde dem?
Text o musik är en bisak. Det handlar om lämpliga artister.
Om att göra ”bra” TV.
Vänskapskorruption och samtal med löfte om deltagande till intressanta
artister förekommer bevisligen. Om nu någon vågar berätta offentligt.
Dessutom har man brett ut spektaklet just över den period då
skivbolagen traditionellt brukade ge ut debutanter och smalare produktioner.
”Värna om kulturell mångfald”
I helvete heller, i stället gör man ett solklart brott mot avtalet med staten.
Vad säger kulturministern? Har vi någon egentlig kulturminister?
Men såklart, att vänta på att den politiska makten bryr sig om trallgökar
är att vänta på Godot.
Kvällstidningarna är förvandlade till skvallerblaskor och dagspressen bryr
sig inte om något så vulgärt som populärmusik.
Ibland känns det som om Västgötalagen fortfarande gäller.
”Detta är lekares rätt. Blir en lekare slagen; det skall alltid vara ogillt. Blir en lekare skadad, den som går med giga eller far med fiddla eller trumma, då skall [man] taga en otam qviga ok få [den] upp på en kulle. Då skall [man] raka allt hår av svansen och sedan smörja [den]. Då skall man få honom (lekaren) nysmorda skor. Då skall lekaren taga qvigan i svansen. En man skall slå till med en vass piska. Kan han hålla [fast], då skall han hava den goda ägodelen, och njuta den som en hund [njuter] gräs. Kan han inte hålla [fast] så have och tåle han det som han fick: skam och skada.”
Det värsta är tystnaden.
Var finns motståndet, de kritiska rösterna?
Om det någonsin i historien har behövts en musikrörelse eller en
punkrevolt så är det nu.
Ändå mestadels bara axelryckningar.
Jag tror och hoppas att det i detta land finns många som delar min passion
för populärmusik som syftar till mer än tre minuters partiell hjärndödhet.
Var är ni?
Detta inlägg innehåller säkert påståenden som jag kan bli stämd för.
Det hoppas jag,
Då får vi kanske äntligen en offentlig debatt.
Eftersom jag var en smula upprörd när jag skrev detta passade jag
också på att skicka det som ett öppet brev till kulturredaktionerna
på Sveriges sex största tidningar samt ett antal SvT redaktioner.
Inte fan tror jag att de bryr sig.
Men nu är det i alla fall sagt..
Ja, nu är det sagt . . . och det är bra sagt.
Brilliant analys av en trist utveckling. Det kan vara så att mänsklighetens egenproducerade bekymmer har vuxit till sådana proportioner att vi inte längre vågar titta, utan att vi mår bäst av musikalisk morfin. Ha det bra i södra amerikat.
Det du efterlyser började med elvis presley, beatles och jimi hendrix. Vuxenvärlden kunde inte förstå detta onda fenomen och förbannade och förbjöd allt vad de kunde.
När jag var liten var det progg, punk och hårdrock som revolterade. Mina föräldrar tyckte både ett och annat när jag lyssnade på ‘balladen om eva och ragnar’ eller ‘barn av vår tid’ som tolvåring, men när mina barn spelade eminem eller nått annat som jag inte ens minns namnet på, så reagerade inte jag.
Frågan är vad som krävs för att vi som är 40+ ska aktivt reagera på musik och inte bara sitta och tycka ‘vad är det där för skit’.
Det är reaktionen som skapar revolten, något nytt.
och den sitter långt inne idag…
Dagens ungar revolterar genom att klä upp sig fint och går och sätter sig på Allsång på Skansen. Hur ska man annars revoltera mot en generation uppfödd på Hendrix, Deep Purple, punk och annan skönsång. Annars är mitt allra finaste jorivisionsschlagermälodifestivalminne Sillstryparns stilla ballad ”Doing the omoralisk schlagerfestivål”.
Så sant, så sant!
Du har så fruktansvärt rätt Dan..
jag har fått anstränga mig för att inte få ta del av årets cirkus men då jag igår va hemma i föräldrarhemmet på middag så var det detta de enda som diskuterades, o efter middagen ett ”dagen-efter melodifestivalen” program på SVT. jag mådde dåligt, psykiskt och fysiskt..
sedan tycker jag att Ulf Dageby sa det ganska bra i ”Doin the omoralisk….” det behövs inte sägas så mycket mer efter den egentligen..
Sedan håller jag med dig angående tystnaden, det är skrämmande, att det meningslösa medelklassen gottar sig i glam och glamour får man väll räkna med, men var finns motståndet?.
Melodifestivalen handlar inte om text och musik längre, har det varit någon löpsedel på aftonbladet dom senaste veckorna som handlar om text och musik?
Fortsätt med det du gör Dan!
Kul sida och ett skönt bittert inlägg, varför har så många svårt för bitterhet?
Bitterhet är ju något konstruktivt, jag fjällvandrar mycket hellre med tokbitter surskalle än en glättig karriärscoach.
Hälsningar Basta.