Det är bluesigt i Riberalta idag. Inget allvarligt. Bara en molande blå
känsla i maggropen. En aning av tomhet, ensamhet och saknad.
I och för sig inget ovanligt.
Nästan alltid kommer liknande känslor efter en period av bubblande
kreativitet och optimism.
En slags övermodets bakfylla.
Ibland är den vacker men just idag är den lite smärtsam.
Som när man slänger en sista blick bakåt inför ett uppbrott.
Jag är nog bara en sentimental gammal idiot.
Egentligen hade jag tänkt att skriva om hur i-världens ”finanskris”
nu också har börjat att drabba vårt lilla hörn av tredje världen.
Hur flera av paranötsfabrikerna har lagt ner årets produktion då förra
skörden står och ruttnar i containers i La Paz.
De engelska importörerna får inga lån.
Hur de välbärgade har börjat att avskeda sin hushållspersonal. En efter en.
Hur de förr så välfyllda och pratglada restaurangerna står tomma och tysta och
serveringspersonalen får gå.
Hur till och med den alltid så levande, myllrande och bubblade marknaden har
börjat att andas lugnare.
Hur alla verkar att huka sig i väntan på stormen.
Alltsammans förödande för den majoritet av befolkningen som är daglönare
med mycket bristfälliga mariginaler och sociala skyddsnät.
Oftast inga alls.
En dag utan lön är en dag utan mat.
Ändå är Riberalta en, efter bolivianska mått mätt, ganska välmående stad.
Jag vill inte ens tänka på hur det är på det fattiga höglandet.
Särskilt inte på El Alto, La Paz gigantiska sovstad/förort som idag har vuxit om
huvudstaden. En mer än fyrdubbling av befolkningen på tjugo år, uteslutande av
egendomslösa som förlorat sin försörjning på landsbygden.
Jag hade tänkt skriva om västerlandets övermod efter Sovjetimperiets fall.
Om Thatcher och Reagan, deras kohorter och arvtagare. Klåfingrigt letande efter
nya avreglerigar av den heliga fria marknaden.
Om tron på att så länge det finns stor rikedom någonstans så sipprar den alltid
neråt. Utan en tanke på att när brödet tryter så blir alla de som lever på smulorna.
utan först.
Om finansbanditernas luftaffärer på Wall Street.
Om hur det bakom glitter, glam och dollartecken stog en skara simpla solochvårare.
Jag hade tänkt skriva om denna blinda tros bakfylla.
Om ilskan över att de allra mest välbeställdas huvudlösa arrogans har lett till att
det ikväll är många barn som går och lägger sig hungriga i Riberalta, Bolivia och
hela tredje världen.
Om vanmakten och indignationen över att dessa människor aldrig ställs till svars.
Tvärtom har vi gjort oss så beroende av dem och deras vanskötta instutitioner
att vår enda möjlighet är att försöka att hålla dem under armarna.
jag hade tänkt skriva om George W Bush som den nästan slutgiltiga förnedringen
av den politiska makten.
Den clownaktiga förgöraren av dess möjlighet att fungera som en reglerande moderator.
Allt detta hade jag tänkt skriva om.
Men det gör jag inte.
Det får min egen blues att verka så liten och futtig.
Och det vill jag inte.
Inte just idag…
(Titeln till detta inlägg är lånad från min gode vän Stefan Strömbergs bok
”Bolivia blues” utgiven på PM Bäckströms förlag 1996. Läs den!)
Vet inte vad jag säga mer än bara *kram*och bekräftar din känsla.
Imponerande prosaisk och realistisk betraktelse av en kultur jag blir sugen på att upptäcka tack vare din reflektion kring den!
Kram
Mats Fuchs
Vad ska man säga! Kan bara hålla med om det du inte skriver om. Själv ska jag inte berätta att min dotter på 24 år, ensamstående med 2 barn, blivit inlåst på Hinseberg på grund av saker hon inte borde varit inblandad i. Ens barn är ju alltid ett barn hur gammal hon än blir! Försöker hålla hennes blogg igång svea1488.blogg.se med hjälp av telefonsamtal med jämna och ojämna mellanrum. När man sedan inser hur det ser ut i världen och jämför med att där hon är finns det gym, solarium, dom har egna nycklar, dom har till och med lite betalt, då reflekterar man över orättvisorna.
Nåja, ens barn är ju ändå alltid ett barn!
Satt i bilen till jobbet imorse och lyssnade på dina gamla låter och insåg vilken otrolig gärning du gjort för oss som är kvar i gamla Sweden! Kommer ihåg första gången jag lyssnade på dej live var någongång i slutet av 70- eller möjlligtvis början av 80-talet. Det var på Borgen i Norrköping och jag hade min systerson med mej och han var då runt 5-6 år gammal. Konserten började med Vangelis Cheriots of Fire och en stor orange sol lös upp bakgrunden på scenen. Där var jag och för den delen han också, totalt såld på din underbara musik. Nu håller jag alla tummar som finns att du och Py kommer till skott och uppträder i Sverige igen. Hoppas otroligt mycker på RMB´s och din reunion också och tittar in på din blogg med jämna mellanrum.
Nu ska jag skicka ett långt brev till min dotter och berätta hur mycket jag saknar henne, men det skriver jag inte om.
Och för att citera någon som du redan citerat, ”lär av träden – gro i ro” Piet Heinz.
Ha det gott
Kent
Men tack Beatrice, *puffar på fb*
du skriver så bra, hälsn jan blomberg nära gula gården solvändegatan