Så här mådde jag imorse…
Tamara,
Tamara,
vad gör vi
när änglarna
svartnar
o faller
som döende löv
när hjärtat slår
som sparvvingar
o ångesten
satt sina
rovfågelsklor
i ditt bröst
Vad är
då vackert
Tamara
i denna värld
där lättja
o dumhet regerar
där snikenhet segrar
o människan
förklätt sig
till gud
Vad är
då vackert
när allting
ska vägas o mätas
bevisas o visas
o förenklas
till ingenting,
ingenting alls
Tamara,
Tamara
vad gör vi
när änglarna
dör
och själen blir
ett ofruktbart
ödeland…
…och inte blev det bättre med dagen.
Imorgon flyger jag till Santa Cruz, denguefeberepidemins centrum. Kommer att vara
offline i ett par dagar bara…om jag överlever. 
oj det måste =O)
eller hopas jag verkligen.
Haha! Trevligt med uppdatering på bloggen. Ja, vi får verkligen hoppas att du överlever, nu när du inte behöver oroa dig för oss längre
Och som ett plus i kanten så får ni hela rummet för er själva!
Sista tiden i Riberalta, för las suecas! Tack för en trevlig tid, jag kommer sakna det!
Klart du överlever…vad annars!?
Men det var då värst vad den 4 februari verkade bluesig, irriterad och låg i största allmänhet… Skulle kunna förstå det mot bakgrund av äventyrsresan till Brasilien. Den hade jag stönat omåttligt över…bildligt slitit mitt hår kokande invärtes…till ingen nytta…
Nå, nu är du ju i en del av världen där dessa fenomen är mer vanligt förekommande i vardagen än i andra…så…
Ser fram emot dina berättelser från Santa Cruz – gör Carin