Vid liv, vid liv…

 

Jorå, jag lever.
Men det var nära ögat ett tag. Veckan efter mitt senaste inlägg kollapsade jag och
fick forslas till kubanerna. De lade genast in mig med fyra olika dropp och gav mig
ett antal sprutor varav minst en tangerade min absoluta smärtgräns.

När kubanska läkare med stor krigs och katastrofvana ser lite oroliga ut vet man att
det i alla fall inte handlar om en vanlig förkylning.

Nio timmar senare skrev de motvilligt ut mig på min egen begäran,
men bara mot löfte om att jag skulle återvända morgonen efter.

Ny dag, nya dropp och sprutor…men efterhand tog de skruv och jag skrevs ut med
en penicillinkur. Utmattad men vid liv.

 

Tack Fidel för att du bygger Sydamerikas bästa sjukhus. Gratis är de också. T.o.m. här i Bolivia där de mördade Che.
Nu är det väl i och för sig Chavez som betalar, men läkarna är kubanska.

I samma veva hörde jag en lite tragisk historia som säger en hel del om det politiska klimatet här i östra Bolivia.
Suleide, en kvinna som ibland kommer och hjälper oss med hushållet, berättade att hon nu var tvungen att trippelarbeta.
När vi frågade varför så berättade hon att hennes mans ryggbesvär gjorde att han var tvungen att gå till läkaren varje dag och att räkningarna
knäckte dem.

Vi påpekade att det kubanska sjukhuset, förutom att det är mycket bättre, också är gratis varpå hon svarade…

-Nej, nej…vi är antikommunister.

Först efter att vi hade förklarat att stans rikaste medborgare också var allt annat än vänsteranhängare men att de ändå gick till kubanerna
om de blev riktigt sjuka så lät hon sig bevekas.

Numera behöver hon bara dubbelarbeta.

Sedan sist har mycket hänt och det finns mycket att berätta. Återkommer snart.