Sorry…

over det lilla avbrottet.
Befinner mig pa resa. Just nu i Santa Cruz de la Sierra.
Mañana Miami…
Aterkommer sa snart jag hittar en dator med begripligt tangentbord.

Ska bl.a. beratta om min Candomblehealing.
Fan tar, bokstavligen, den som brakar med mig hadanefter.
Dessutom forsakrade denne medicinman med hela Amazonas urkraft i sina hander att i ar var ett sallsynt bra ar for mig att starta projekt. Fuck finanskrisen. Nu kommer jag hem.

Schlagern II

Sedan mitt förra inlägg har jag fått många reaktioner. I princip alla positiva.
Utom från…Billy Butt.
Detta är givetvis mycket glädjande. Tack alla.

Vad som dock är kanske än mer intressant är att jag nu också fått sakupplysningar
om det utbredda fusket i uttagsprocessen.
Bert Karlsson, vår älskade glappkäft, har öppet i radio berättat om hur han lärde sig
att manipulera juryn. Senast idag.
Johan Norberg som satt i juryn förra året har berättat om hur det gick till vilket ledde
till flera polisanmälningar mot Christer Björkman.

Vad som hänt med dessa vet jag inte i nuläget.
Förmodligen ingenting, trots att det handlar om liv och försörjning för tusentals
människor.
Hade det handlat om banktjänstemän, sjuksköterskor, industriarbetare, revisorer,
läkare, socialassistenter, renhållningsarbetare, dagispersonal, eller i princip vilken
annan yrkesgrupp som helst hade det blivit ett ramaskri i media.
Nu gör det inte det.
Det handlar om trallgökar och gitarrplinkare.
Ergo, total tystnad.

Även om ni skiter i oss som yrkesgrupp så handlar det om public service.
Vi har som medborgare och licensbetalare rätt att få veta hur det förhåller sig.

Vis av ovanstående har jag gjort vissa tillägg till mitt öppna brev och planerar nu att
skicka ut det igen.
Men denna gång så att de får det på en måndagsmorgon i stället för på en
fredagskväll.:)
Förväntar mig ingen större reaktion men…
Minns att jag under några barnaår bodde granne med Ingvar Kamprad i Älmhult,
precis under den period då det första IKEA-varuhuset byggdes.
Kanske det smittade.
Jag ger mig aldrig.
Dessutom älskar jag Don Quijoteska fighter.

En annan sak som förbryllar mig är svenska medias styvnackade vägran att
undersöka Pirate Bays ekonomiska kopplingar till den kände rasisten/nazisten
Carl Lundström och vissa ljusskygga israeliska “affärsmän”.
Vart går annonsintäkterna? Vissa från siter med barnpornografi.
Det är alltså så att du som laddar ner från Pirate Bay mycket väl kan ekonomiskt
stödja svenska nazistgrupperingar, israeliska extremhögern samt våldtäkt på barn.
Känns det bra nu att ha blåst en fiddlare på lönen för sitt arbete?
Kanske aktivt stött folkmordet i Palestina.
Trodde ni att ni skulle få medieimperierna på fall?
Dumheter, de diversifierar och hittar nya inkomstkällor.
De som drabbas hårdast är de enskilda upphovsmännen.
De som skrivit och framfört musiken du säger dig älska.

Sorglustigt i sammanhanget är att stora delar av svenska vänstern gjort gemensam
sak med högeranarkisterna i frågan.
Hur jävla dum får man bli?
Och vad hände med uttrycket “kulturarbetare”
Jag tänker i alla fall hädanefter lägga mig till med epitetet.
Vakna då någongång!
Follow the money…
Slit glorian av de förbannade tjuvarna och hycklarna.

Märks det att jag är en aning upprörd:)
Bra.
Om tio minuter ska jag bli healad av en amazonsk medicinman.
Han ska avlägsna mina spänningar.
Kanske kommer bloggen hädanefter bara att handla om djungelns
rika djurliv.

Melodifestivalen och populärmusikens status

Melodifestivalen är ett glittrande monument över populärmusikens
tragiska förfall.
Fråm en vibrerande, utmanande och spännande konstform till
ett glättigt, innehållslöst underhållningsbjäfs.
Ögonfägnande och lättsmält men med mindre att säga om det
mänskliga tillståndet än konståknings-EM.
Text och musik är mitt livs stora kärlek och det gör skrikande
ont i själen att se henne förvandlad till en översminkad gatflicka.
Hon kan sitt jobb men hon älskar inte.
Hantverksskicklighet finns det gott om, men det är inte konst.
Konst är besjälad.
Konst brinner för något och riskerar då också att smitta mottagaren.
Konst ska både roa och oroa.
Konst görs av ett måste.
Jag undrar om det någonsin i kulturhistorien har funnits en
konstform med en sådan publik genomslagskraft som musiken
hade under ett par nästan magiska decennier.

Kanske var det det som var problemet.
Den störde ordningen.
De senaste trettio åren har reaktionen slagit tillbaka
och idag står populärmusiken
snart på samma nivå som på femtiotalet.
Artisterna förväntas vara snälla, medgörliga och slå knut på sig
själva för att stryka publiken medhårs.
Glatt accepterande en livslängd på under tio år för att sedan ersättas
av nästa generation autotunade kloner.
Provokationerna är uteslutande sexuella eller beroende på livsstil.
Visa pattarna i tv och du får göra en singel.
Vistt finns det lysande undantag men de blir alltmer just undantag.
De flesta utövare med brinnande hjärtan förvisas till en tynande
existens i de krympande marginalerna.
Räknenissarna har sedan länge tagit över i princip överallt.

Kommersiella medier klappar händerna. Återigen styr annonsörerna
innehållet i och längden på sångerna och artisterna antas ställa upp
på allehanda förnedrande jippon för att sälja deras produkter.

Nedladdningen är inte problemet i sig, den är ett symptom.

Tragiskt är också att så många begåvade och besjälade artister ser
sig tvingade att ställa upp för att överleva.
Musiken är vår och tar vi inte snart tillbaks den så står vi alla snart
och sjunger jinglar för läskedrycker.
Publiken finns, det vet vi sedan förr, men alternativen måste få en chans
att presenteras och slå rot.

Frapperande är att just den största guldpläterade
kalkonen serveras av public service.
Dom fnaskar inte för annonsörer utan för tittarsiffror.
Urvalsprinciperna för de som ska få vara delaktiga i nästa års musikliv
är också minst sagt skumma.
En klick väljer, men vem valde dem?
Text o musik är en bisak. Det handlar om lämpliga artister.
Om att göra “bra” TV.
Vänskapskorruption och samtal med löfte om deltagande till intressanta
artister förekommer bevisligen. Om nu någon vågar berätta offentligt.
Dessutom har man brett ut spektaklet just över den period då
skivbolagen traditionellt brukade ge ut debutanter och smalare produktioner.
“Värna om kulturell mångfald”
I helvete heller, i stället gör man ett solklart brott mot avtalet med staten.
Vad säger kulturministern? Har vi någon egentlig kulturminister?
Men såklart, att vänta på att den politiska makten bryr sig om trallgökar
är att vänta på Godot.
Kvällstidningarna är förvandlade till skvallerblaskor och dagspressen bryr
sig inte om något så vulgärt som populärmusik.

Ibland känns det som om Västgötalagen fortfarande gäller.

“Detta är lekares rätt. 
Blir en lekare slagen; det skall alltid vara ogillt. Blir en lekare skadad, den som går med giga eller far med fiddla eller trumma, då skall [man] taga en otam qviga ok få [den] upp på en kulle. Då skall [man] raka allt hår av svansen och sedan smörja [den]. Då skall man få honom (lekaren) nysmorda skor. Då skall lekaren taga qvigan i svansen. En man skall slå till med en vass piska. Kan han hålla [fast], då skall han hava den goda ägodelen, och njuta den som en hund [njuter] gräs. Kan han inte hålla [fast] så have och tåle han det som han fick: skam och skada.”

Det värsta är tystnaden.
Var finns motståndet, de kritiska rösterna?
Om det någonsin i historien har behövts en musikrörelse eller en
punkrevolt så är det nu.
Ändå mestadels bara axelryckningar.
Jag tror och hoppas att det i detta land finns många som delar min passion
för populärmusik som syftar till mer än tre minuters partiell hjärndödhet.
Var är ni?
Detta inlägg innehåller säkert påståenden som jag kan bli stämd för.
Det hoppas jag,
Då får vi kanske äntligen en offentlig debatt.

Eftersom jag var en smula upprörd när jag skrev detta passade jag
också på att skicka det som ett öppet brev till kulturredaktionerna
på Sveriges sex största tidningar samt ett antal SvT redaktioner.
Inte fan tror jag att de bryr sig.
Men nu är det i alla fall sagt..

Bolivia blues

Det är bluesigt i Riberalta idag. Inget allvarligt. Bara en molande blå
känsla i maggropen. En aning av tomhet, ensamhet och saknad.
I och för sig inget ovanligt.
Nästan alltid kommer liknande känslor efter en period av bubblande
kreativitet och optimism.
En slags övermodets bakfylla.
Ibland är den vacker men just idag är den lite smärtsam.
Som när man slänger en sista blick bakåt inför ett uppbrott.

Jag är nog bara en sentimental gammal idiot.

Egentligen hade jag tänkt att skriva om hur i-världens “finanskris”
nu också har börjat att drabba vårt lilla hörn av tredje världen.

Hur flera av paranötsfabrikerna har lagt ner årets produktion då förra
skörden står och ruttnar i containers i La Paz.
De engelska importörerna får inga lån.

Hur de välbärgade har börjat att avskeda sin hushållspersonal. En efter en.

Hur de förr så välfyllda och pratglada restaurangerna står tomma och tysta och
serveringspersonalen får gå.

Hur till och med den alltid så levande, myllrande och bubblade marknaden har
börjat att andas lugnare.

Hur alla verkar att huka sig i väntan på stormen.

Alltsammans förödande för den majoritet av befolkningen som är daglönare
med mycket bristfälliga mariginaler och sociala skyddsnät.
Oftast inga alls.
En dag utan lön är en dag utan mat.
Ändå är Riberalta en, efter bolivianska mått mätt, ganska välmående stad.
Jag vill inte ens tänka på hur det är på det fattiga höglandet.
Särskilt inte på El Alto, La Paz gigantiska sovstad/förort som idag har vuxit om
huvudstaden. En mer än fyrdubbling av befolkningen på tjugo år, uteslutande av
egendomslösa som förlorat sin försörjning på landsbygden.

Jag hade tänkt skriva om västerlandets övermod efter Sovjetimperiets fall.
Om Thatcher och Reagan, deras kohorter och arvtagare. Klåfingrigt letande efter
nya avreglerigar av den heliga fria marknaden.
Om tron på att så länge det finns stor rikedom någonstans så sipprar den alltid
neråt. Utan en tanke på att när brödet tryter så blir alla de som lever på smulorna.
utan först.

Om finansbanditernas luftaffärer på Wall Street.
Om hur det bakom glitter, glam och dollartecken stog en skara simpla solochvårare.

Jag hade tänkt skriva om denna blinda tros bakfylla.
Om ilskan över att de allra mest välbeställdas huvudlösa arrogans har lett till att
det ikväll är många barn som går och lägger sig hungriga i Riberalta, Bolivia och
hela tredje världen.
Om vanmakten och indignationen över att dessa människor aldrig ställs till svars.
Tvärtom har vi gjort oss så beroende av dem och deras vanskötta instutitioner
att vår enda möjlighet är att försöka att hålla dem under armarna.

jag hade tänkt skriva om George W Bush som den nästan slutgiltiga förnedringen
av den politiska makten.
Den clownaktiga förgöraren av dess möjlighet att fungera som en reglerande moderator.

Allt detta hade jag tänkt skriva om.
Men det gör jag inte.
Det får min egen blues att verka så liten och futtig.
Och det vill jag inte.
Inte just idag…

(Titeln till detta inlägg är lånad från min gode vän Stefan Strömbergs bok
“Bolivia blues” utgiven på PM Bäckströms förlag 1996. Läs den!)

Himmel…

Helt plötsligt blev det bara en mängd lux mörkare och vinden slet tag i
palmkronorna.
Det är oväder på gång.
Ett rejält också, om man gissar utifrån de senaste dagarnas molande hetta.
Luften vibrerar av elektricitet och väntar bara på den förlösande åskan.

Och nu kom regnet.
Det har varit en märklig, trevande och försenad regnperiod.
Trycket har aldrig riktigt lättat mer än i korta, välsignade moment.
Baraför att inom ett par timmar ligga som en blykeps över allt
och alla igen.

Nu mullrar det riktigt ordentligt i fjärran.

Tyvärr är det ännu dagsljus så jag får inte se världens häftigaste ljusshow.
Blixtar över Amazonas natthimmel.
När de är som störst ligger de på tvären och täcker halva himlavalvet.
Oftast brukar strömmen gå också, liksom bara för att naturen ska få visa upp
sig i all sin kraft.
Ens litenhet blir oerhört påtaglig samtidigt som man känner sig märkligt upplyft
och delaktig.

Det går mot en kväll då en klok man stoppar ficklampan i bältet och förbereder sig
på en natt utan arbete, internet och luftkonditionering.

Du är det vackraste… II

Det är ett styvt jobb att blogga.
Uppdaterar man inte flera gånger om dagen så droppar
läsarsiffrorna genast ner under anständighetsgränsen.
Det är lätt att känna sig ensam i cyberrymden.
Det här är alltså inte ett direkt inlägg utan snarare en
förklaring.
Jag har arbetat.
Skrivit och spelat in.
Gjort något som jag är bra på.
Låten ifråga har titel som rubriken ovan och texten publicerade jag
i ett tidigare inlägg.
Just nu känns det som om det håller på att bli väldigt bra…
Därför är det klokt att ta en paus och utsätta den för eftertankens
kranka blekhet, en dos Jantelag och sunt förnuft.
Eller…?

För övrigt hade jag ett nytt spindelbesök igår kväll.
Denna gång var jag beväpnad med Baygon.
Haken var bara att idioten i butiken hade gett mig myggBaygon.
Den blå flaskan istället för den gröna…
Det måste ha sett komiskt ut när jag jagade den arma spindeln,
frenetiskt sprayande.
Jag tror att den gav upp av utmattning.
Hoppas att det jag inte har retat upp hela Riberaltas spindelpopulation
nu utan att de kan låta baygones be baygones.
Kanske dags att täta glipan under dörren?

Återkommer nog framåt natten, svensk tid…

Fotnötter V

Vaknade imorse med en låt i huvudet. En alldeles utmärkt låt dessutom.
Sedan öppnade jag min brevlåda och hittade ett mail från en kär vän som
gjorde mig väldigt glad.
Jag kan inte helt frigöra mig från känslan av att dessa händelser hänger ihop.

Saxat från TT…

Fängslad hare ovillkorligt frigiven

En hare frigavs på tisdagen efter
att ha suttit bakom galler i flera år
på Skänningeanstalten utanför Mjölby.
-Stackarn fick ju två-tre års straff
utan att ha gjort något, säger fång-
vårdare Håkan Larsson till SR.

Haren fastnade bakom murarna när
fängelset byggdes om till sluten
anstalt. När den upptäcktes i en
rastgård för knarkhundar fångade man
den och slussade ut den i samhället.

Någon eftervård behöver haren inte.
-Det här är ingen återfallsförbryta-
re. Vi får nog aldrig se haren igen,
säger Håkan Larsson sorgset.

Ibland kan man inte annat än längta hem till Grönköping.
Här hade den antingen hamnat på middagsbordet eller
använts som knarkkurir.
Om det nu hade funnits några harar här.

Har det gått lite väl långt när det hamnar på löpet att en
artist missar genrepet inför en delfinal i schlagern?

Har fortfarande inte fått några bilder från den en aning
vilda karnevalsfesten.
Kommer säkert imorgon…

Facebook är ju faktiskt en riktigt rolig lekstuga.

Den heroiske spindeldödaren

Idag kunde ha blivit en sådan dag igen. Dagar då man borde ha låtit
sig förföras av den mjuka sängvärmen och legat kvar…
Hela dagen.

Jag vaknade, som vanligt, i gryningen och kände omedelbart att något-
ting var fel.
Mycket riktigt ser jag snart i ögonvrån något svart röra sig över
golvet. Omedelbart klarvaken sätter jag mig upp i sängen bara för att
konstatera att det var som jag hade befarat…
En, efter svenska mått mätt, gigantisk spindel.
Kroppen var väl en tre-fyra centimeter idiameter och behäftad med
långa håriga ben.
Jag sträckte mig efter Baygonflaskan, som alltid står invid sängen,
och gjorde mig redo för strid.
Smygande närmade jag mig fienden, intog position och sprayade.
Nästan bara luft.
Jag skakade flaskan ursinnigt och försökte igen.
Samma resultat.
Jag tryckte och tryckte men till slut så var giftet obönhörligt slut
och spindeln bara omtöcknad.

Nu var det kris.
Givetvis finns det mera insektsmedel i huset men för att
hämta det måste jag lämna spindeln ensam i minst en mi-
nut under vilken den säkert skulle kvickna till och gömma sig
någonstans i rummet.
Fientligt inställd…
Jag såg mig snabbt omkring i rummet men det enda tänkbara
vapnet jag såg var ett kvastskaft. Nu vidtog en lustig dans.
Spindeln sprang, allt snabbare, runt på golvet medan jag
sprang efter och försökte pricka den med toppen av skaftet.
Det är, som alla som någon gång försökt vet, inte alls så lätt
som det kan verka. På ungefär tionde försöket får jag in en
halvträff och tror att det är avgjort…
Då går spindeln till attack.
Den kommer springande rakt emot mig och är med all
säkerhet rejält irriterad nu.
En situation som sållar möss från män.
Jag gled elegant åt sidan, svängde mitt vapen och fick in en
fullträff. Spideln krympte ihop till en livlös boll medan jag
växte flera centimeter.
Kanske var det trots allt en alldeles utmärkt start på en särdeles bra dag…

Det arkitektoniska experimentet

I Riberalta finns ingen stadsarkitekt. Det tror jag inte i alla fall. Finns han så är
han antingen blind eller plötsligt ekonomiskt oberoende.

Som jag tidigare berättat är man inte så mycket för att spara här. Pengar är
till för att spenderas och har man dem så ska de synas. I perioder skapas det
enorma förmögenheter som ofta förslösas på det mest extravaganta sätt.
Häromdagen träffade jag en man som för tjugo år sedan flög in färska skaldjur
från Peru och Chile i sitt privata plan, för att därefter skicka det till Brasilien efter
horor.
Spriten var alltid importerad, dyr och flödande…
Hans livsstil var så färgstark att den efterhand blev en belastning för hans
“affärsbekanta” som till slut manövrerade ut honom.
Idag lever han på smålån från gamla och nya vänner. Vet inte ens om han har en
fast bostad. Mig, gringo stupido, lyckades han lura av en femtiolapp en gång.

En annan historia är den om departementets rikaste man som för ett drygt år
sedan firade sitt silverbröllop tillsammans med tvåtusen gäster. Fri mat och sprit
och en överdådighet som t.o.m. hade betraktats som smaklös i Las Vegas.
Det berättas att han kom hit för trettio år sedan med endast en säck lök över
axeln. Så fattig att han inte ens hade råd med ett stånd på marknaden utan fick
stå bredvid de andra med sin säck.
Tio år senare hade han traktens största förmögenhet.
Måste ha varit fantastiska lökar.

Åter till det egentliga ämnet.
Ett annat sätt att visa sina rikedom är att bygga ett uppseendeväckande hus.
Tyvärr är det precis vad en av våra närmsta grannar har gjort.
Hus ska man nog förövrigt inte kalla det i hans sällsakap.
Jag tror att han betraktar det som sitt palats.

Det trotsar beskrivning. Själva huset ser man knappt för all
utsmyckning. På taket har han placerat ett tempel i grekisk-romersk
stil varvat med en rysk lökkupol med en liten spira på toppen.
Sedan finns där något som påminner om ett kyrktorn och två
pyramider. Kronan på verket ar en statyrad på tempeltaket bakom
vilken han placerat två stora paraboler.

För att ytterligare krydda pastejen har han
i ceriserött skrivit visdomsord som
“Solo se que nada se” (Det enda jag vet
är att jag ingenting vet), “Conocete a
tu misma, conocetas a Dios” (ung.
Genom att känna dig själv känner du Gud)
samt “Ante todo, amar y servir”
(Framför allt, älska och tjäna).

Och så de övriga statyerna…
Hela byggnaden kantas av dem.
Karska lejon blandas med Artemis/Diana
figurer och några slags nystalinistiska
hyllningar till det arbetande folket.
På stoderna har han sedan låtit göra
reliefer med landskapsmotiv som han nu,
till allas förtjusning, har börjat måla i glada
färger.
Insidan har jag tyvärr inte sett ännu men det berättas att där är så
många statyer att en gång en inbrottstjuv stod blick still mellan dem
och förblev oupptäckt i halvskummet.
Arbetet är heller inte avslutat. Med jämna mellanrum dyker det nya
små tillägg till konsruktionen.
Han bygger sin egen variant av slottet Tre Kronor.

Pengar och smak går inte så ofta hand i hand.

Men självklart…

Insåg med plötslig klarhet att min veckolånga svacka
givetvis var min trettioårskris.